fredag 31 maj 2013

Sommaren är barnens rike

Barfotaben
Barfotabus
lukt av bar hud
lukt av vind
och ljus

Barfotabarn
Barfotalek
kinden färgas
av sommarsmek
Kinden som mamma pussar
strax före Barfota sussar



Tegelstensutmaningen (när Vilse är alldeles för ärlig)

Liv utmanade mig på Tegelstensutmaningen förra veckan. Nu kommer det! Det har dröjt för att jag haft annat att skriva om (och för att det är läskigt utlämnande). Men. Here goes.

Känns som att man borde haft med en vanlig bok bredvid,
för att ni ska se hur tjocka de är

5 tegelstenar som jag läst. 

Boken längst till vänster har jag suddat ut titeln på, eftersom den är hemlig (dvs skrivprojektrelaterad). Men som ni ser är den inte i vanligt bokformat, utan betydligt högre än de andra tegelstenarna, och detta till trots har jag läst den. Från pärm till pärm. Köpte den med bussgods för en handfull år sedan. Det är en biografi och jag älskar den. 

Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Ja, vad kan jag säga mer än att jag älskar Moberg, älskar Kristina, älskar Karl-Oskar. Har faktiskt bara läst den en gång, men bläddrat i den många gånger och läst favoritdelar igen. Vilket språk, vilka karaktärer, vilka levnadsöden!

Twilight av Stephanie Meyer. Okej, okej, jag erkänner. Jag har inte bara läst Twilight-serien, jag äger den dessutom i hardcover. Faktum är att jag läst serien flera gånger. Det är helt sant. Vissa som känner mig skulle beteckna mig som en Twi-hard, men jag kan försäkra er alla att jag är den sortens fan som mycket hellre skulle träffa Stephanie Meyer än Robert Pattinson. Jag plöjde serien 2008 när jag blev långtidssjuk och sen dess har historian (kanske inte så mycket berättelsen) haft en speciell plats i hjärtat. En kärlekshistoria med en välfungerande plattform för internskämt som får mig att skratta halvt ihjäl mig varje gång.

Kleopatra, Nilens dotter av Margeret George. Det är två tegelstenar, och jag läste dem samtidigt som jag läste latin på universitetet. Ja, de här böckerna kan vara anledningen till att jag är lite kär i Caesar. Välskrivna? Nja. Deras stora förtjänst är att de är historiskt korrekta och jag behövde aldrig bli upprörd över att något hittades på tokigt, utan tvärtom var kulturkrocken mellan romare och greker/egyptier mycket trovärdigt skildrad.

The complete works of Willliam Shakespeare. Den här har jag inte läst från pärm till pärm, men jag har läst förvånansvärt mycket i den och förvånansvärt ofta. Det gills väl?

Annars kan jag komplettera med att säga att min favorittegelsten har jag skrivit själv. Den är på 746 A4, med vanligt, enkelt radavstånd, och den läser jag minst en gång om året.


2 tegelstenar jag inte läst.

Jane Eyre av Charlotte Brontë. Den här påbörjade jag sen jag köpt den på bokrean kanske för tio år sedan, men tappades bort i för långa upptakter och beskrivningar. Jag ville gärna läsa den då, eftersom filmen skrämt livet ur mig och jag tänkte att jag kanske kunde dämpa min Bertha-skräck om jag läste boken. Nu betvivlar jag att det här är ett läsprojekt som någonsin kommer bli av.

Anna Karenina av Lev Tolstoy, tegelstenarnas tegelsten som jag frivilligt köpte i höstas. Jag berättade ju för er när jag höll på att läsa den här och att jag tyckte om den långt mer än jag trott. Men sen tappades jag ändå bort, efter drygt hundra sidor. Till skillnad från Jane Eyre är det här en bok jag har som mål att faktiskt ta mig igenom, förr eller senare.

Klart slut. 

Tack, Liv för att du taggade mig! Angående att tagga vidare... alla bokbloggar jag följer har nog redan gjort den här (väntar intresserat på Kära systers bidrag!). Dorro, Anja, Katrin, Theresa, någon av er som är sugna?

*andas in* Happ. Nu postar jag väl det här då och bereder mig på att bli lynchad.

torsdag 30 maj 2013

Någon uttalade rätt trollformel

Darrar lätt. Andningen är ytlig. De ettusennittionio orden framför mig har ramlat ur mina fingrar, felfria från början till slut.

Igår ägnade jag dagen åt att stirra och sucka över en text som inte ville sig. Ställde tusen frågor om vad det var som klingade falskt.

Imorse insåg jag vilken färdighet mina två månader borta från tangentbordet har stulit. Felet jag gjorde igår var att jag berättade min historia. Jag gestaltade inte. Ett gammalt misstag, en läxa lärd sen länge. 

Trodde jag.

Vilken skillnad! Vilken himmelsvid skillnad, på både textkvalité och skrivupplevelse. 

Det är så här det ska vara att skriva! Det är det här jag längtat efter, den här kicken jag saknar och trånar efter. 

Och kära vänner vad bra det blev. Orden kom av sig själv utan att jag behövde stånka eller svettas. Tänk att jag fick uppleva det igen.

Ja. Ni hade rätt.

Ett smakprov från min anslagstavla

Ovanför min dator breder min värld ut sig i bildform. När tvivlet smyger sig på, sätter jag på min trogna skrivarmusik på hög volym och börjar prata med mina karaktärer, låter deras energi överföras till mig. Berätta vår historia, ber de enträget. Berätta den väl.

Lager på lager finns de där, bilder och utdrag, anteckningar, kärlek från de trogna läsarna, dikter och teckningar jag gjort själv i desperata försök att få se det som annars bara finns inuti.

Endast de som kommer hem till mig får se samlingen, och då vare sig jag vill eller ej. En del vet om att den finns och ber att få se den, andra ser den och undrar vad sjutton jag är för kuf.

Men dagens tillskott är jag särdeles stolt över. Länge jag har jag ritat och misslyckats, länge har jag klurat och sökt. Idag skrev jag ut, klippte och klistrade.

Säger inte mer än att jag älskar den. Mycket.

onsdag 29 maj 2013

Att skriva är att fatta beslut

Först ska man bestämma hur scenen ska börja. Ska den börja just där, eller fem minuter tidigare/senare? Vem ska berätta? Ska inledningen vara kort eller detaljerad? Är det här något som behöver ta plats för att det är viktigt för handlingen/bara underhållande läsning/information om miljön/karaktärerna/världen som måste komma fram vid något tillfälle och är det här i så fall rätt tillfälle?

När man kommit så långt ska man fatta beslut på ordnivå. Adjektiv eller inte, bisatser eller inte, adverb eller inte, neutrala talmarkörer eller inte. Ibland är det ena fallet rätt och ibland det andra, beroende på genre, målgrupp och scen.

Besluten måste ske snabbt, annars kan man tappa sitt flöde. Snabbt, snabbt, vilket vill du ha? Nu, nu, annars kanske ögonblicket försvinner och då sitter du där och får redigera om det triljoner gånger innan det blir rätt och du vet att du helst vill att det blir rätt från början.

Texten blir som bäst när den föds rätt på en gång. När den bara kommer. (Det diskuterade jag med Sofia häromveckan och hon håller med mig. Känns tryggt.)

Just nu skriver jag om en gammal scen. Motiveringen till omskrivningen är att den behöver mer känsla och mer detaljer, eftersom det som händer är något som kommer att hända många gånger till och detta är första gången det gestaltas. 

Men jag har problem med att besvara mina frågor. När ska jag börja scenen? På plats eller på väg dit?

Sen har jag ett problem när jag skriver om i min serie och det ska jag försöka förklara något så när kortfattat och lättbegripligt (den ointresserade behöver inte läsa):

Serien består av fyra böcker och tusentals sidor, orkar inte räkna hur många just nu, men många. En del saker, som just det här, händer väldigt många gånger och får således inte beskrivas på samma sätt varje gång. En del saker kan ju vara samma så att läsaren känner sig hemma, men det får inte vara exakt samma för det blir tradigt.

Då är jag tacksam för min superkraft: mitt minne. Jag vet oftast hur varje fenomen beskrivs i andra, tredje och fjärde boken: vilka synonymer som dyker upp, vilka slagkraftiga fraser som används i de olika böckerna och som bara får användas en enda gång i serien för att det ska bli välskrivet.

Jag sitter just nu och skriver en sedan förut existerande scen i ett tomt dokument, utan att ta hänsyn till originalet för ibland blir det bäst så. Jag får lust att använda en mening. Vi kan säga att meningen är "Detta kommer att bli mitt liv." I samma stund som jag tänker att jag ska använda meningen, vet jag att jag använt den någonstans förut, men jag kan inte komma på var. Inte i andra boken, tänker jag, då har hon ju ingen aning om vad som ska bli hennes liv och inte i fjärde boken för då lever hon det redan. Hm. Jaja, då är det väl fritt fram att använda meningen.

En stund senare slår jag upp något annat i originalet. Jag inser att meningen jag just skrev, används i just den här scenen, den jag skriver om. Dåså! Det är bara det att den används i ett helt annat stycke i originalet, på ett sätt som är mycket bättre.

Jaha. Ska jag riva upp det jag just gjort och börja om igen? Fast då förstör jag ju det här och det här.

Ytterligare ett beslut att fatta.

Boklista till gymnasiet

Från början hade jag tänkt be er om hjälp med den här listan, men nu behövde svensklärarsystern den redan idag före klockan 10. Därför fick den plitas ihop i arla morgonstund före dagen börjar, och jag ber om ursäkt om jag glömt något viktigt verk eller om det är obalanserat mellan genrerna. Ni förstår att det måste dessutom få plats på en A4.

Okej, mitt ödmjuka försök att hjälpa elever upptäcka läsning, en present från mig till klassen jag besökte förra veckan.

Tips på Sommarläsning
(Klicka för att se listan)

tisdag 28 maj 2013

Nu vet jag varför barn och ungdomar inte läser

Igår var sju av åtta klassmammor ute och fikade på kvällen. Vi är så många för att vi samkör allting med parallellklassen eftersom barnen gör så mycket ihop på skoltid. Igår skulle följande saker planeras: flagglek och tipspromenad, avslutningsfika och present till alla åtta pedagoger.

Jag hade spetsat in mig på presenten. Jag är ju trots allt ute på uppdrag. Mitt mål är att få folk att läsa mer och mitt motto är "tänk globalt, jobba lokalt." Förra veckan var jag ute i gymnasieklass och nu tänkte jag satsa på vuxna.

Ett bokpaket. Det var min idé. Tre pocketar var, någon deckare, någon relationsroman, något lättsamt och lagom för hängmattan och stranden. Sommarläsningen klirrad på en gång - vilken bra present! Alla skulle inte få olika böcker, men alla skulle inte få samma heller. De kan byta med varandra om något inte passar.

Klockrent.

Nej. Det var det tydligen inte. Att få böcker i present är tydligen det tråkigaste någonsin, tyckte de andra mammorna.

"Hade jag fått en bok hade jag blivit förbannad," sa en.
"Jag fick ett presentkort på någon nätbokhandel, ja det fick jag ju ge till min mamma," sa en annan.

Ingen läste.

Kokbok, det var kul, men de fick ju lärarna för några år sedan. Glassmaskin fick de förra året och kanske en chokladfontän hade varit bra i år. Nähä, det gick inte, det blev för dyrt.

Jag kom på den briljanta idén att ge bort signerade böcker. Jag messade Per Herrey, eurovisionvinnaren som just debuterat med en spännande deckare, och frågade vad jag kunde få för pris. Han svarade kvickt och pengarna skulle räcka om vi får pengar från alla elever och det är oklart om det blir så.

Till slut landade det på att jag får sätta ihop såna där bokpaket då, eftersom det var brist på andra idéer, om vi inte kan få den signerade boken, för det var ju lite kul, men ska jag göra bokpaket då är jag ruskigt ensam om det. 

Jag var för chockad för att lägga märke till det just då, men så fort jag kom ut från caféet så insåg jag att jag var skitirriterad. "Jag hade blivit förbannad om jag fått en bok."

Jag undrade: hade de sagt så om de vetat att jag "är" författare? 

Jaha. Nu vet jag i alla fall varför barn och ungdomar inte läser. Det är för att deras föräldrar inte läser.

Inlägget hade kunnat sluta här, men det gör det inte, för trösten väntade på mig, i sin allra bästa form. 

När jag smyger in i huset på kvällen, tyst för att maken sitter inne hos Busan, så ser jag en sjuårig pojke som gnuggar ögonen i sin säng och sätter sig när han ser mig genom dörröppningen.

"Mamma, kan du inte läsa ett kapitel för mig?" Klockan var nästan nio, men det struntade jag blankt i. 
"Klart jag kan!" viskar jag och så läser jag den spännande upplösningen i Megakillen och precis som jag gissat kvällen innan var det bibliotekarien som var kidnapparen.

Denna goa, lilla kille, vars största intressen är att spela spel på diverse skärmar, spela fotboll, klättra och göra konster med sparkcykel, ville att jag skulle läsa ett kapitel i hans nya kapitelbok - eftersom jag tagit mig tid att introducera rätt sorts bok för honom, med lagom långa kapitel och noggrant planerade cliffhangers.

Det finns hopp.

måndag 27 maj 2013

480 ord

Det är bara en bråkdel av hur många ord jag vanligtvis producerar om dagen när jag skriver, men de är en början.

Och de är bra.

Kanske

Förlagens ovilja att våga satsa på mina manus har ofrivilligt byggt en fördämning framför kreativitetens flod. 

Inget kommer igenom. 
Inget flödar. 
Inget finns att stilla törsten med.

Torkan ödelägger min självtro, trots att jag ibland kan höra vattnet klucka och leva, dolt på andra sidan.

Men något har hänt. Droppar av ord sipprar igenom. 

Ett flin.
En fyndig replik.
En kyss som är ett eko av något större.

Droppe för droppen tränger orden fram och jag fuktar torra läppar med hopp.

Kanske vågar jag tro på att dammen en gång brister. Kanske kommer floden släppas fram på nytt.

Födelsedagspresent

En sådan var vad som fanns i bagaget. Världens bästa.


Här är den när vi fann den i butik. Kärlek vid första ögonkastet.


Här står den på plats i Biografen. Varje keramiker med självaktning behöver naturligtvis en Öppet-skylt i gjutjärn.

Vi hade en fantastisk dag med makens familj. Grillade i syrenbersån och provade akustiken i Biografen lite mer ordentligt. Akustiken fick mycket väl godkänt, som i en kyrka.

Syrenerna kommer nog inte blomma i augusti, men akustiken lär vara densamma. Om det är någon som undrar.

lördag 25 maj 2013

Mot Biografen

Lördagsutflykt.
Om jag var 100% säker på att min svärmor inte läser detta hade jag visat er vad vi har i bagaget. Nu får ni vänta.
Ni förstår ju att världens bästa svärmor har förstås världens snällaste sonhustru. Mhm.


fredag 24 maj 2013

Sagor och bästsäljare

När Sofia Hallberg höll i bokprat på Bokia förra veckan talades det bland annat om bästsäljare. Sofia sa så klokt att en skicklig författare skulle kunna skriva något i stil med Fifty shades bara för att sälja böcker, men det vill man inte. Man vill inte sälja sin själ och lägga tusen arbetstimmar på ett manus som man inte brinner för själv. Håll kvar den idén. Jag kommer tillbaka till det strax.

Svensklärarsystern hade bokcirkel med sina ettor i onsdags när jag åkt hem efter min föreläsning och då var där en elev, som vanligtvis inte läser böcker, som hade läst Helena av Josephine Angelini och älskat den. Jag blev nyfiken och kikade närmare och fick veta att Helena var första delen i en trilogi där de andra delarna heter Nemesis och Hades, om jag förstod det hela rätt.

Men det jag gick igång på, naturligtvis, var blurben. "Illiaden möter Twilight," stod det.

Okej, jag är latinlärare. Jag har läst hela fjärde sången i Aeniden på latin och jag har också läst Hectors farväl av Andromache på gammal grekiska. Det här tilltalade, inte nödvändigtvis för att jag måste läsa Angelinis trilogi, utan för att jag lekte med tanken på att skriva en sådan bok själv. En modern version av Illiaden, ett triangeldrama när det är som bäst, med förutbestämd kärlek som möter alla världens hot. Vilken ung tjej skulle inte vilja läsa en sådan bok? 

Synd att den redan är skriven.

Det lustiga är att Maria skriver om samma tema idag på Debutantbloggen, att göra om sagor till romaner som utspelar sig i andra (moderna) miljöer. Jätteroligt!

Det hade varit kul att anta utmaningen, att skriva något helt annat, skita i min trilogi och boken som ligger på lut och allt vad det är som värker inuti, och förlora sig i en saga som redan finns, en färdig plot. Förstrött lekar jag med tanken medan jag bakar muffins med barnen på väg till lekplatsen.

Men vet ni vad som slog mig sent igårkväll när jag hängde tvätt? Trots att det föreligger en risk att låta övermodig tänker jag berätta det för er, bara för att ni var så fantastiska igår och lyfte mig ur intigheten.

Jag tänkte: Sofia vill inte skriva en bok i stil med Fifty Shades och det vill inte jag heller. Nej tack. Däremot tror jag att jag skulle kunna skriva något romantiskt och övernaturligt i stil med den här Helena eller kanske Twilight. Skriva för ungdomar om sann kärlek och magi. Ett känt tema, men ändå något nytt och unikt.

Det var här som jag hejdade mig och insåg att jag redan har gjort det. I fyra långa böcker. 

Och under ett litet ögonblick, så kände jag mig stolt.

torsdag 23 maj 2013

Jag vet inte längre hur jag ska skriva

Ett sätt är förstås att inte berätta alls. Att behålla allt för mig själv. Det funkade bra i fyra timmar. Jag har inte ringt någon, ingen väninna eller syster eller ens min man. Kanske borde jag inte säga det till er heller, vilka ni nu är som läser detta, men det har blivit mitt sätt att hantera det, en terapi jag inte kan vara utan.

Jag skulle kunna berätta att jag spelade Again today på pianot, kunde bifoga en youtubevideo när Brandi sjunger den. Kanske ha med sångtexten och göra vissa delar av texten större än resten för att förydliga budskapet. "Broken down, not good enough, the broken promises add up again today. Who's gonna break my fall..."

Skulle kunna göra så, men det känns så himla melodramatiskt. Det duger inte.

Jag skulle också kunna citera min vän Joel som så sent som imorse skrev på fejan "Failing means that you haven't succeded YET!" men det låter så.... Joel. Klämkäckt. Hurtigt. Så känner jag inte just nu,  även om jag kommer att landa där lagom till lördag eller så.

Jag skulle kunna berätta hur glad jag blev av omdömet som kom med. De hade inte ett ont ord att säga om boken, de berömde den och det värmde. De är bara ett "litet förlag som får många manus, och kan bara anta ett fåtal."

Jag skulle förstås kunna berätta vad som hände när barnen kom hem. Barnen har jag faktiskt berättat för. De kom hem och jag sa att jag ville ha en ordentlig kram varpå de båda omfamnar mig på en gång och håller länge medan Busan plirar nyfiket åt vårt håll.

"Jag är lite ledsen," säger jag. "Jag har fått veta att ett förlag inte vill publicera min bok."

Storasyster nickar.
"Jag tänkte väl att det var det."

Lillebror suckar.
"Nu igen?"

Jag kunde säga er hur deras ord gnager sig fast inom mig, och hur jag undrar om de ser en mamma som bara misslyckas, eller en mamma som inte ger upp.

Det känns lite extra, eftersom jag hoppades på det här förlaget. De var de enda som ville läsa både första och andra boken. De visade intresse.

Men det är inte det värsta. 

Värst är, att trots att jag inte är så ledsen utan mest trött och tom, så vet jag vad det här kommer att betyda för mitt redan stagnerade skrivande och det finns ingenting jag kan göra för att hindra den utvecklingen.

För bränt barn skyr elden.

Men det borde jag kanske inte sagt.

onsdag 22 maj 2013

Ett knäpptyst klassrum

Jag visste hela tiden att ingen skulle våga svara på mina frågor, att klassen skulle tiga inför mig, den främmande och farliga författarföreläsaren, men det var ändå läskigt när det blev så. Hade varit skönt med någon form av respons från någon mer än tjejen på högerkant som flitigt ställde frågor på slutet och verkade hänga med.

Men nu är det över, detta som vi drömt om hela våren, svensklärarsystern och jag. Jag hann med allt jag planerat på 40 minuter, medan Busan satt och pusslade lika tyst som klassrummet. Jag pratade om berättande och värdet i att läsa och avslutade med högläsning av prologen till min serie. 

Det var det läskigaste på hela lektionen. Det var på gränsen till hemskt. I ljuset av Boktjuven som jag läst ett par fina metaforer från fem minuter tidigare, tedde sig min prolog... sjabbig. Som en gammal nopprig kofta från Myrorna. Jag försökte läsa med inlevelse, men ville bara sluta. Tiga. Jag är en fantastisk högläsare som gör olika röster och sånt, rena rama Gösta Ekman eller Eva Röse - fast bara när jag läser för min man. I alla andra fall slås jag av en släng av det talfel jag hade som barn och det blir omöjligt att få ur mig vissa begynnelsebokstäver.

Jag läste fort. För fort, sa systern. När jag var klar möttes jag av applåder och sen var det slut. Systern presenterade mig för urtrevliga kollegorna och bjöd sen på lunch på tjusiga caféet och vi pratade om skratten jag framkallat och om den fantastiska diskussion av Manne Fagerlinds bok som de haft före jag kom. Det var allt som allt, jätteroligt.

Nu känner jag mig mest tom. Och trött. Vaknade ändå halv sex. Mitt enda sällskap i tomheten är tankar kring varför jag glömde den och den slutklämmen på det och det resonemanget och varför jag inte var mer eftertrycklig där och där.

Men salladen var fantastisk! 


Jo, och min andra Night Circus, som jag ägnade morgonen åt att leta efter, den hade tydligen svensklärarsystern hemma hos sig. Typiskt!

Var är min Night Circus?!

Ska åka om en timme. Allt är så klart som det bara blir när man legat vaken sen halv sex. Jag ska rita en streckgubbe som symboliserar litteraturen så väl att jag borde ta patent på den, jag ska prata om läsupplevelser och ställa frågor. Jag har med mig böcker och delar av manus, men...

Var är min Night Circus?! Jag har TVÅ! Eller den ena har jag lånat ut till mamma, men var är den andra? Jag kan väl inte prata om härliga läsupplevelser och bra berättande utan den? Eller?



Å andra sidan har jag ingen Theodor Kalifatides heller. Ska man orka svänga förbi biblioteket måntro?

tisdag 21 maj 2013

Att leka med berättarteknik

Alla har väl sett Trassel? Disneys bästa film genom tiderna och barnens favorit? Just det, Trassel. Eller Punsel-håret som Busan säger. 

Låt oss kika lite på berättartekniken.

Innan tittaren får träffa Rapunzel, får vi träffa Mor Gothel med beskrivningen att "hon är ganska viktig för berättelsen." När denna gumma sedan stjäl Rapunzel ur sin vagga så förfasas vi allihop och kanske ännu mer när hon lurar den lilla flickan till varför hon inte får lämna tornet. Tittaren vet hela tiden att Rapunzels "mamma" ljuger för henne (kanske ljuger hon så väl att Mor Gothel tror på det själv för det mesta) och filmen blir en väntan på att Rapunzel ska förstå det själv, förstå vem hon är och var hon hör hemma. Ja, och så ska hon ju bli kär i Flyn Ryder förstås.

Föreställ er att filmen hade börjat i tornet när Rapunzel leker kurragömma med Pascal och fördriver tiden bäst hon kan. Om vi glömmer bort den klassiska sagan om Rapunzel för en stund, när hade vi som tittare börjat ana att den där mamman kanske inte var att lita på? Med några enkla knep hade vi lurats att tro att hon bara var överbeskyddande. Rapunzels hår är trots allt magiskt, klart hon måste stanna i tornet om mamman säger att det är nödvändigt för hennes säkerhet.

Föreställ er samma film, fast tittaren vet aldrig mer än Rapunzel själv. Det hade inte blivit en barnfilm, men den hade varit fantastisk. Jag  kan redan nu känna hur jag ryser när det dramatiskt går upp för mig att den person som både jag och Rapunzel litar på, är den som är ond. 

Vilket svek. Vilken sorg. Otrygghet.

Ta bort "mamma vet bäst" låtarna och dölj Mor Gothels onda sidor ännu mer. Chocka tittaren. Gör Flyn Ryder till den onde, inledningsvis, och vänd världen upp och ner när sanningen går upp för både Rapunzel och oss. Gör sveket djupare, kärleken större.

Allt ligger i hur vi berättar exakt samma historia. För Rapunzel är förloppet hela tiden detsamma. För tittaren är det vid skillnad. Samma historia, olika berättelser.

Och där har ni ett smakprov på min föreläsning om böcker och berättande i svensklärarsysterns klass imorgon. 

Det hela ska förstås toppas med lite sånt här:


Jo Katrin, var det i den här klassen du eventuellt skulle göra stiltransponeringar?

måndag 20 maj 2013

I helgen

sprang mannen Göteborgsvarvet för fjärde gången, denna gång i tryckande värme och åska. Jag genomförde min egen halvmara genom att vara på plats med våra tre barn och underhålla dem bland tvåhundratusen åskådare under de två och en halv timme som han sprang och sen hejade vi allt vad vi orkade när han nådde mål. Min hjälte med skadat knä och gott humör.

Utöver knattefotboll, Eurovision och trevlig middag hos lillasyster var familjen Vilse iväg i ett stall igår och tingade världens gulligaste kaninunge som ska bli vår till midsommar. Äldsta dottern och jag längtar ihjäl oss lite lagom till dess.

Annars har jag hittat på ett namn på en herrgård, men fortfarande inte börjat skriva. Jag tänker att jag ska börja, men så är det som att förlagsväntan slår klorna i mig och paralyserar förmågan att sätta samman vettiga ord. "Tänk om de ringer idag. Tänk om ljudet telefonen just gjorde är ett nej-tack-mejl?" Känner mig fånig och skör.

Vad ska jag säga? Det här med att inte skriva, det börjar bli gammalt.

fredag 17 maj 2013

Finfrämmat i stan

Bokia hade igår besök av Sofia Hallberg, författaren till Mina fräknar. Det var jätteroligt att äntligen träffa Sofia igen, denna härliga, vackra kvinna, och även hennes syster och väninna. Vi stod och fnissade småpratade lite bakom publiken medan Bokiadamerna gick igenom erbjudanden och boktips innan det var dags för Sofia att välkomnas fram.

Hennes framträdande gick jättebra. Hon berättade om upprinnelsen till sin debutroman och lite om sin nya bok som kommer till hösten och publiken var flitiga på att ställa alla möjliga frågor. Hjärtat njöt på höga växlar, både av det som hon pratade om och som jag kände igen mig i, men mest å hennes vägnar.

Sen skulle det signeras böcker innan några av oss fortsatte kvällen i Sofias föräldrahem. Tack Sofia för alltihop och kram på dig!

Om ni vill kan ni ju kika in hos Sofia idag, hon har lite fler bilder.




torsdag 16 maj 2013

En bra fångst

Området kring kulturhuset tillika bibliotek har förvandlats till Körsbärsdalen i Nangijala. Försommaren brer ut sig över stan med färger ögonen glömt, ljus som värmer huden och dofter som påminner något som inträffat en gång i ett avlägset liv. Till och med vinden är ljummen. 

Efter en morgon av ovanligt elakartat självtvivel beslutade jag mig för att ta Busan och en tygkasse gamla deckare jag aldrig kommer läsa igen, och istället för att ta bilen ner till stan, promenera den halvtimme som det tar till fots och undersöka begreppet Bokbytardagen lite närmare.

Under de rosablommiga trädkronorna väntade Bokbytarbordet när jag halvsvettig kom fram. Vid första anblick fanns det inte mycket på bordet som lockade. Ingenting, närmare bestämt. Böckerna luktade som bokavdelningen på Röda korset och de äldre modeller av människor som skockades kring bordet luktade inte mycket bättre. Busan och jag gick in i biblioteket och vilade med att läsa högt för varandra, bland annat den undersköna Månulvarna som kom ut tidigare i vår, skriven av min illustratör-bekanting Malin Ahlin

Var sin Pigelin senare tänkte jag ge bokbordet en chans till innan vi lekte hink på spade på väg hem och nu hade bordet uppdaterats! Det första jag fick syn på var Little Bee som jag velat läsa jättelänge och genast åkte tygkassen fram. Sen hittade jag Nya Författarskolan av Göran Hägg och sen flöt det bara på. Tänkte att mamma säkert vill ha den där Marian Keyes om hon inte redan läst den och Musik och Tystnad hade blurben "En roman kan inte bli bättre än så här."

På det hela taget är jag mycket nöjd med min fångst. Bokbytardagen får tummen upp.





Ackord, harmonier, piano. Kärlek!


Det här kanske inte alls hör hemma i mitt forum, men nu är det så att jag älskar Jamie Cullum och jag kan bara inte låta bli. Det är för bra för att inte dela.

Han lär oss spela piano. Han pratar ackord och leker lite.

Visst måste man älska honom och alla ljud han gör, både på klaviaturen och med rösten? Det känns som ett hån att han är gift med någon superlång fotomodell, visst gör det Elin?

Mmm!



Här finns en till. Ifall ni som jag inte kan sluta lyssna på kombinationen brittiska och mysackord.

onsdag 15 maj 2013

Att leka författare för en dag

Det finns en vårdklass på ett gymnasium här i stan som ska få författarbesök nästa vecka. Idag om en vecka. Just nu om en vecka.

Detta upptar författarens tankar.

Det är inte första gången jag besöker en klass, men varje gång är ändå olika. Från början skulle jag leda en bokdiskussion kring Manne Fagerlinds Berg har inga rötter, men nu har det utvecklats till bokprat i största allmänhet. Jag har just bestämt temat för föreläsningen.

Tanken är att jag ska prata om begreppet vilse så som jag använder det här: om förtjänsterna med att förlora sig i påhittade världar, i god litteratur eller i sin egen kreativitet, allt för att få eleverna att vilja läsa fler böcker, vilka som helst. Titeln på min föreläsning är hämtad från filmen Shadowlands, en av mina storfavoriter, och lyder: We read to know we are not alone.

Jag vill få dem att förstå läsandets värde, både för skolresultaten och bildningen, men främst dess magiska effekter på s j ä l e n. 

Kanske kommer jag prata lite om Teodor Kalifatides, kanske om min egen resa som läsare och min resa som skrivande. Kanske nämner jag mina tankar kring jazzens motsvarighet inom litteratur (mer om det i ett senare inlägg) och kanske avslutar jag alltihop med att läsa något utdrag ur någon av böckerna jag skrivit. Man vet inte riktigt, men man börjar få ett hum.

Mina fördelar är att jag är lärare i botten och har en naturlig fallenhet att tala inför grupp, men jag är lika nervös för det. Orosmomenten är flera: kanske går det inte att entusiasmera den här generationen, kanske blir de knäpptysta inför mig som en okänd vuxen, kanske stör Busan som kommer sitta i knät på svensklärarsystern längst bak i klassrummet.

Hur som helst tar jag tacksamt emot alla tänkbara tips och tankar. We read to know we are not alone.

Ja, det tror jag på.

Sen försöker jag låta bli att tänka på det som jag skrev i andra halvan av det här inlägget, för det blir lite lätt deprimerande  Vilket framtidshopp jag hade i februari. 

God litteratur åt folket

Eftersom jag bor i krokarna gjorde jag en blixtvisit till Gekås igår och ja, jag såg Ola Conny, men det var inte vad som var besökets höjdpunkt. Det var en väska, ett par flortunna sommarshorts och oliver till svensklärarsystern.

Men bäst var det här. Jag tog en god stund till att botanisera bland pocketböckerna och visst fanns där Femtio nyanser och Leif GW Persson och Heja, heja (älskar för övrigt Martina Haag), men något annat stod ut.


Kan meddela att författarinnan till Mina fräknar blev lika själaglad över denna nyhet som jag. Känns extra kul att hon kommer till stan imorgon!

För övrigt såg jag den här boken på biblioteket häromdagen och kom att tänka på en annan blogg jag följer. Kan det vara nåt? Borde kanske be om en recension från experterna.


tisdag 14 maj 2013

Vinnaren korad

Kampen var tät, kämparna modiga, uppgiften utelämnande. På pirriga ben lämnade de sina bidrag. Men för att citera en annan film: There can be only one. Här är vårt resultat:

På fjärde plats: Villeosagamamman med 6 poäng och hela 2 bonuspoäng. Ett för fantastiska, underhållande kommentarer och ett för fjäsk till mitt fåfänga författarjag. Bra jobbat!
På tredje plats: Den mystiske anonyme med 12 poäng och 1 bonuspoäng för att personen i fråga kunde platserna och tillfällena för samtliga rätta repliker. Förträffligt!
På andra plats: Susanna N med 14 poäng, bara en miss! Utmärkt och imponerande!

*trumvirvel*

Och på första plats har vi ingen mindre än Tolkienkännaren Anneli med 15 poäng, ALLA RÄTT, och därutöver 1 bonuspoäng för att hon bidrog med ännu fler härliga citat. Enastående! Grattis! Du har vunnit min eviga respekt. 

Och här kommer facit ur den enväldiga domarens minne:

1. It's the deep breath before the plunge. - Gandalf till Pippin, före striden om Gondor.
2. Dark have been my dreams of late. - Theoden King, strax efter Sarumans förbannelse kuvats.
3. Not nearly frightened enough. I know what hunts you. - Aragorn till Frodo när de först möts i Bree.
4. I am glad to be with you [...], here at the end of all things. - Frodo till Sam, vid Mount Doom.
5. There is only one Lord of the Rings, only one who can bend it to his will, and he does not share power! - Gandalf till Saruman. 
6. I would have you smile again. - Theoden King till Eowyn, tror det är i militärlägret.
7. What about second breakfast? - Pippin till Aragorn på väg till Weathertop.
8. I do not doubt the courage of his heart, only the reach of his arm. - Eomer till Eowyn, utanför tältet när hon förser Merry med vapen.
9. You've seen this before, haven't you [...]? Frodo till Gollum, när han hotar honom till livet med Bilbos svärd.
10. I am no man. - Eowyn till Witch King, innan hon dödar honom.
11. What about side by side with a friend? - Legolas till Gimli när Gimli sagt något i stil med: Who would have thought I would die side by side with an elf?
12. A wizard is never late, nor is he early. He arrives precisely when he means to. - Gandalf när han anläder till Shire.
13. A diversion. - Legolas när Aragorn drar sin plan för att lura Sauron så att Frodo kan gå till Mount Doom.
14. And why should your songs be unfit for my halls? Come, sing me a song. - Denethor till Pippin när Faramir går ut för att slåss.
15. I feel thin. Sort of stretched. Like butter spread over too much bread. - Bilbo till Gandalf i Bag End.

Jag hade kunnat skriva roliga kommentarer till, men jag hinner inte det. Måste skicka iväg barn till skolan och lite annat. 

Stort tack för det modiga deltagandet, ni imponerar! Jag bugar.

måndag 13 maj 2013

Citattävling!

Att välja citat till Sagan om ringen-tävlingen var inte lätt. För att citera en annan favoritfilm, "I could no sooner choose a favorite star in the heavens". Men nu är det gjort. Citaten är från alla tre filmerna utan någon som helst ordning. Jag har fokuserat på repliker som används till vardags här hemma snarare än vilka som är mest kända.

Tävlingen går till så här: Kopiera citaten och klistra in dem i din kommentar. Före varje citat skriver du vem du tror sa det. Relevanta kommentarer kan ge bonuspoäng. Fuskare och googlare kan visserligen aldrig avslöjas, men får skämmas på sin egen kammare. Vinnaren föräras Vilses eviga respekt. Får vi tävlande med lika många rätta svar har jag naturligtvis en utslagsfråga.

Då kör vi.

1. It's the deep breath before the plunge.
2. Dark have been my dreams of late.
3. Not nearly frightened enough. I know what hunts you.
4. I am glad to be with you [...], here at the end of all things.
5. There is only one Lord of the Rings, only one who can bend it to his will, and he does not share power!
6. I would have you smile again.
7. What about second breakfast?
8. I do not doubt the courage of his heart, only the reach of his arm.
9. You've seen this before, haven't you [...]?
10. I am no man.
11. What about side by side with a friend?
12. A wizard is never late, nor is he early. He arrives precisely when he means to.
13. A diversion.
14. And why should your songs be unfit for my halls? Come, sing me a song.
15. I feel thin. Sort of stretched. Like butter spread over too much bread.

Som avslutning får ni se världens roligaste Sagan om Ringen-spoof som citeras lika mycket som filmerna här hemma. Dessutom lär den oss, som författare, vikten av att inte ha logiska luckor i våra manus.

Lycka till!


söndag 12 maj 2013

I rättvisans namn

så var andra halvan av The Hobbit bättre än den första. Ser halvt om halvt fram emot att se nästa del om ett år.

Imorgon kör vi en citattävling. Reglerna är enkla: den som googlar fram sin vinst får skämmas. Som jag ser det har den här bloggen två läsare som kommer slåss om mästartiteln och en läsare som kommer bli upprörd över att citaten inte kommer från böckerna.

När tävlingen är slut och vinnaren korad kommer Vilse gå tillbaka till sitt vanliga, forna jag och lämna Tolkien till sitt öde. Jag har böcker att skriva, förläggare att vänta på och ett klassbesök på ett gymnasium att planera. 

Godnatt.

lördag 11 maj 2013

Om sidospår

Jag älskade Sagan om Ringen-filmerna som kom för tio år sedan. Jag såg dem på bio, jag köpte extended-dvdboxarna och slukade den omklippta filmen tillsammans med timmar av extramaterial. Jag älskade skådespelarna, miljöerna, Weta Workshop och Peter Jackson.

När The Hobbit kom i julas såg vi den inte på bio. Jag kände inget som helst sådant behov. Jag var besviken på Peter Jackson som valt att göra seriens kortaste bok till två filmer bara för att tjäna pengar. Vi ser den sen, sa vi. 

Sen blev igårkväll. Besvikelsen över att Jacksom gjort en bok till två filmer är inte i närheten av storleken på  besvikelsen över att den första av dessa två filmer är tre timmar lång. TRE. Hur motiverar man det?

Det var det långsammaste vi sett. Till och med min fantasyfostrade man började gäspa. Halvvägs stängde vi av. Vi ska se klart den ikväll naturligtvis, men hujedamej. 

Vi var överens om att filmupplevelsen var autentiskt lik bokupplevelsen på det viset att det var långsamt tempo och varenda litet sidospår skulle inte bara få komma med, utan dessutom ta upp minuter av filmen på mesta tänkbara påkostade vis. Varje liten anekdot var filmatiserad ty det räckte inte att en karaktär berättade vad som skett en gång i tiden utan tittaren måste få det i realtid.

Suck och stön! Ploten är den mest simpla någonsin: ett folk blir fördrivet från sitt hem av en drake som tar över staden och där ruvar på en skatt. Folket vill döda draken och ta sitt hem tillbaka. Alltså, Snövit har en mer avancerad grundplot än så. Min man fascinerades över att det gick att göra en film så dålig när man har fantastiskt sceneri, bra skådespelare, påkostade specialeffekter och trolsk musik. Sen är ju Bilbos trollhistoria roande och dvärgprinsen Ekensköld så modig så modig så modig och spelas dessutom av en av mina favoritskådespelare, men allt detta till trots kunde jag bara tänka på en enda sak när vi satt framför teven igårkväll:

Det finns ett förlag som refuserat min trilogi för att den hade "för många sidospår". Om denna subjektiva bedömning har jag bara en sak att säga.

Det förlaget har inte sett The Hobbit

fredag 10 maj 2013

Framsidor som lockar

Jag tänkte be er komma med boktips idag. Dessa två böcker har framsidor som ropar åt mig i pocketställen i affärerna, men jag har spontanköpt lite för många böcker på sistone och kände att jag skulle vara ansvarig den här gången och fråga någon om råd innan jag handlade hur som helst.

Någon som läst någon av dessa? Jag älskar omslagen, men hur kan innehållet tänkas vara?




torsdag 9 maj 2013

Betraktelser kring en läkarjournal

"26-årig kvinna, tillfälligt på besök i Uppsala med sina systrar. Dagen innan akutinkomst. Patient inneliggande på avdelning. Är författare från Göteborg. Magerlagd. Patienten skall ha åkt hem idag men resan blev inställd  på grund av sjukdom och nu har hon ingenstans att bo under natten. Planerar imorgon flytt till Göteborg, patienten är positiv till att komma närmare sin hemort. Gift, 2 barn. Arbetar ej, men skriver en del. Trött och tagen."

Patienten som beskrivs är jag. Idag är det fem år sen jag skrevs ut från just den här avdelningen, men berättelsen som började här är långt från slut.

2008 började inte bra. Jag gick ner tio kilo på en vecka i januari, jättesjuk. Sen blev det bättre, trodde vi. Under våren skrev jag en bok. Från det att jag fick idén och utarbetade synopsis, till det att jag skrev och redigerade klart den, gick två månader. Två. Det var en explosion av ord och händelser som fortfarande står kvar som mitt livs bästa skrivarminne (möjligen numera på delad första plats med skrivandet av Fjärde boken.)

Jag fick mersmak. Jag ville vara en riktig författare och började planera Romanen med stort R. En roman som skulle spatsera raka vägen in i svenska folkets hjärtan och som förlagen skulle slåss om att få ge ut. En roman som skulle kräva år av research, men jag var taggad. Redo.

När jag läst så mycket som jag kunde på egen ort, förstod jag att jag måste till Uppsala Universitetsbibliotek och där läsa brevsamlingar som inte får lämna biblioteket. Jag övertalade svensklärarsystern och bästa kompisen att följa med; det skulle bli en tjejhelg när de kunde shoppa medan jag kopierade papper och sen skulle vi gå ut på kvällarna. Vi skulle sova på vandrarhem utan att störas av våra småbarn. Ljuvligt, skulle det bli.

Resen upp var episk. Musik, solbrillor, ostbågar, Burger King, tjejsnack, skrik och flams, ackompanjerat av en kavalkad av galna foton. Vi kom fram i ett stycke. Vi checkade in och la oss i våra sängar på vandrarhemmet. Morgonen därpå hade jag bokat möte på universitetet, men jag kom aldrig dit. Istället blev jag sjuk. 

Jag tänker inte bli för privat, men det var smärta, yrsel och mörker på gränsen till medvetslöshet.

I ett dygn höll jag ut innan tjejerna ringde ambulansen. Hela resan förvandlades till en mardröm som vi tre tog oss igenom med hjälp av lika starka mediciner som kärlek och därtill en gigantisk portion svart humor.

Det diskuterades sjuktransport hem, både bil och helikopter. Inget av det ville jag ha. Till slut drogades jag ner tillräckligt för att bli skjutsad hem av tjejerna i min egen bil. Jag trodde att bara jag kom hem skulle allt bli bra, men sommaren fortsatte på samma sätt. Året fortsatte på samma sätt. Sjukhusvistelsen i Uppsala var bara den första i en lång rad av läkare, kanyler, spypåsar och nätter borta från min familj.

När jag rullades in på salen på avdelningen i Uppsala, alldeles ensam sen tjejerna akut inackorderat sig hos välvilliga främlingar, hade jag ingen aning om vad det hela var en början på. Om jag då hade fått se var jag är idag och hur jag kom hit, hade jag blivit förskräckt över hur lång tid det tog att bli frisk, ledsen över att jag skulle vara borta så mycket från barnen när de var så små, men jag hade kanske också blivit stolt. 

Stolt över hur långt jag kommit sen dess i mitt skrivande. Stolt över hur jag höll ut, hur jag tog mig upp. 

Bra saker har hänt sen dess. Jag har hittat en behandling som fungerar större delen av tiden. Jag har skrivit mer och kommit långt i förlagsprocessen. Bäst av allt är att vi fick Busan, vårt tredje barn som var en omöjlighet då. 

Fem år har gått. Romanen med stort R väntar fortfarande på att se dagens ljus och ibland klappar jag mina anteckningar och faktaböcker och drömmer om att den ska bli verklig, men än är tiden inte inne. Så långt har jag inte kommit, men hur jag än vänder och vrider på mardrömmen och minnena, hur mycket smärta och sorg som än finns i den där journalen, så finns där ett ord som lyser genom mörkret. 

Författare. 

Att hon beskrivs som magerlagd hela fyra gånger kan jag ta, för kvinnan som beskrivs är författare och hon är jag.

onsdag 8 maj 2013

När förlag aldrig hör av sig

Känner mig ut och in och upp och ner. 

Susannas kommentar igår angående Kabusa väckte gamla tankar och när sen Ingrid skrev ytterligare om Kabusa blev jag mer eller mindre villrådig. Har jag gjort fel som räknat bort dem? Sitter de helt på allvar och läser mitt manus efter åtta månader? Kära hjärtanes. Blotta tanken får mig att känna mig som Mrs Bennet. Have you no consideration for my poor nerves?

Jag inser att det inte är omöjligt. Ni förstår, något hände häromveckan som jag inte skrev här.

Jag blev refuserad. Igen.

Men det var inte vilken refus som helst, för då hade jag nog nämnt det för er. Det  här var från ett förlag som jag trodde refuserade mig redan i höstas. Chockad stirrade jag på standardmejlet och trodde det var från Förlaget med stort F, de som var ensamma om att sitta på manus (bortsett från Kabusa som jag ju räknat bort), Förlaget som jag hoppas mest på av alla på grund av positiv kontakt. Jag blev knäckt, bara för att fem sekunder senare inse att det inte var från dem, utan från någon helt annan.

Men de har ju redan tackat nej, tänkte jag och började söka i min inbox. Det hade de inte. Någonstans där i höstas när refuserna föll över mig likt löv från den grå himlen, måste jag räknat fel. Matte är trots allt inte min starka sida. Jag har trott att de redan sagt nej, men det hade de inte, och nu kom deras nej.

Ett standard-nej efter åtta månader. Inget "ursäkta att du fått vänta" eller "förlåt att det dröjt". Ingenting. Bara nej tack, konkurrensen är stor och lycka till på annat håll.

Jag och mina systrar stämplade dem som respektlösa. Svensklärarsystern klargjorde att den här branschen är det vidrigaste och grymmaste hon råkat och jag bara skakade på huvudet, fånigt tacksam över att jag räknat fel.

Hade jag inte gjort det, hade jag alltså gått och hoppats på dem i ÅTTA MÅNADER bara för att sen få en lång, kall nål genom hjärtat som gjort att all luft pyst ur mig och likt en punkterad ballong hade jag inte gått att blåsa upp igen.

Nu till sak: Kanske Kabusa gör samma sak? Det verkar fullt sannolikt. 

Nog om det. Imorgon firar jag ett underligt jubileum och planerar skriva något sorts kåseri kring detta datum. Välkomna tillbaka då. Förlagsklagan är slut nu.

För den här gången.

tisdag 7 maj 2013

När jag nu ändå håller på och gnäller över förlag

Det här var en besvikelse. Fattar de inte att jag har den perfekta boken för dem? Jag som älskar deras förlag! Alla som tycker jag ska mejla och fråga om de verkligen inte vill ha min bok i alla fall kan räcka upp en hand eller nåt.



Annars är jag rätt glad. Försöker bestämma vilket manus jag ska skriva, löptränar om kvällen, solar och bränner mig om dagen och njuter av våren i största allmänhet. 

Sen panikar jag lite inemellan. Panikar över det förlag som inte hör av sig och de förlag som antagligen inte kommer höra av sig förrän till jul, panikar över utbildningsbeslut som måste fattas och nu även detta. Förlag som tackar nej redan på förhand, trots att min bok passar in på deras förlagsbeskrivning så väl att de tycks gjorda för varann. Äsch.

måndag 6 maj 2013

Arrrrg. Död åt förlagen!

Fyra förlag hade jag valt, fyra förlag som kändes jättebra. Tre tog emot manus per post och ett per mejl. I fredags gick jag till posten, idag klockan åtta skulle jag mejla det sista manuset. Man mejlar bara förlag tidigt på morgonen, det är en fix idé jag har att det skulle se bättre ut än andra tidpunkter. Flitigare. Seriösare.

Då får jag svarsmejl direkt och jag tänker att det är det sedvanliga autosvaret ditt manus har kommit fram och vi hör av oss om vi orkar, kanske om åtta månader eller så fastän vi lovar att det bara ska ta tre. Men nej. 

I mejlet står att de inte tar emot manus per mejl - trots vad som står på deras hemsida - mellan 26 april och 1 september. Det går däremot jättebra att posta med vanlig post under den här perioden. 

Man tackar för upplysningen.

Ni kunde inte sagt det här före fredag när jag gick till Copyshopen? Ni kunde inte tänka er att lägga upp relevant information på hemsidan? Ni menar alltså på fullaste allvar att om jag mejlat er för två veckor sen hade det gått hur bra som helst, men nu måste jag antingen skriva ut ytterligare ett ex eller vänta till september?

Jaja, men dåså. Precis vad jag ville höra. Underbar start på veckan.

fredag 3 maj 2013

Ödesmättad

På väg ner till Copyshopen funderade jag på vem som ska rätta allt latin som jag har med i mina böcker. Jo, jag är latinlärare och jag har en fil. kand i ämnet, men det var många år sedan nu, och någon måste se över de meningar som jag författat/översatt på eget bevåg. 

I min fantasi har jag föreställt mig hur stolt professor Wistrand skulle bli över en sådan förfrågan - alltså stolt över mig. Stolt att jag ska bli utgiven och att jag valt att lyfta fram latinet som vi båda älskar. Fast stoltheten skulle falna och bytas till suckar i besvikelse över alla eventuella grammatiska fel som jag införlivat i språket han kan som rinnande vatten men som är mer av korsordspussel för mig.

Professor Wistrand har tyvärr pensionerat sig från Klassiska Institutionen på Göteborgs Universitet, men går säkert att få tag på om man vågar. Jag har svårt att tro att förlaget (den dagen jag får ett sådant) skulle ordna en latinkunnig korrekturläsare åt mig, och jag vet inte riktigt vem jag skulle be om jag inte skulle be min professor. Alla mina gamla kursare har liksom försvunnit. Facebook fanns inte på den tiden.

I alla fall. Detta roliga problem återkom till mina tankar när jag körde ner till Copyshopen idag. När jag 1185 kronor fattigare strosade därifrån med 1185 trycka sidor i min famn och Busan i handen, hände något märkvärdigt.

På andra sidan vägen, längs med den glittrande ån, cyklade min latinlärare. Latinläraren med stort L. Den lilla, rara gumma som undervisade mig i både latin och grekiska på gymnasiet och som bär hela ansvaret för att jag överhuvudtaget hamnade på Klassiska Institutionen i ett och ett halvt år för ett decennium sedan.

Jag har inte sett henne på flera år, trots att vi bor i samma stad. Men just idag, just då, när manuset låg tryggt hos mig, redo att möta världen och förläggarna, då cyklade hon förbi.

Som ett omen.

Dagen har efter det varit som vanligt. Har haft två, tre olika skolkompisar hemma och gungat barn och solat och bjudit på mellanmål och röjt köket. Men sen föll det sig så att storasyster stack hem till sin kompis och storebror till sin och som i ett trollslag var jag själv med Busan igen.

Karskt tog jag min låda och mina adresser och gick till macken.

Solen sken, Busan var nöjd och lådan var lättare än den borde. Portot blev billigare än det brukar. Jag har gjort det här tillräckligt många gånger för att själva ceremonin inte längre är något särskilt, men det går ändå inte att förneka att dagen inte är vilken som helst, att känslan inuti inte är vilken som helst.

Där i eftermiddagssolen kom jag fram till vad det var. Dagen är Ödesmättad.

I väntan på Copyshopen

Skriva under följebreven

Jag och min låda.

Lycka till breven. Uppför er väl.

På stan

Busan och jag gör ett litet ärende bara.


Posten var snäll igår

Riktig snabbleverans!

torsdag 2 maj 2013

Som jag längtat efter ett mål

Otålig som ett barn på julafton går jag och väntar på att få gå till posten och börja vänta igen. Sysslolös mellan två (tre?) manus ser jag på teve om kvällarna. Teve! Görtråkigt. 

Det är då jag blir tacksam när lillasyster ringer och säger att min bok, som hon i vanliga fall älskar men som hon läst lite för många gånger, blev tråkig på ett ställe. Vi diskuterar varför. Jag vet inte varför vi diskuterar eftersom det tar mig en och en halv sekund att förstå att denna halvsida som jag älskar måste strykas. Det är en av få snuttar som är kvar från originalet och den bryter därför lite mot resten, men den har fått vara kvar ändå, av den enkla anledning att ingen har klagat på den. Inte ens svensklärarsystern. 

Men nu ska den alltså bort för att ersättas av något som ger läsaren samma information, men på ett helt annat sätt. Ett sätt med mer närvaro och mer tempo.

Kanske borde jag vara ledsen över denna min darling som är på väg till giljotinen, kanske borde jag känna mig uppgiven över att jag aldrig blir klar eller att jag inte kom på att ändra detta förra gången.

Men så känner jag inte. Inte alls. Jag känner mig nästintill lycklig eftersom jag vet att jag kommer skriva ikväll. Skriva något nytt som ska ersätta något gammalt. Skriva om henne, min hjältinna som jag går och saknar så det värker. 

Inget mer slötevetittande, inget mer vankelmod, bara målmedvetet skrivande, i en kväll till. 

Mmmm. Finns det något bättre?

onsdag 1 maj 2013

Titta! Ett fynd i skogen

Första maj-utflykt med korvgrillning, kaninungar, hästskjuts och bågskytte. Glada barn, glada föräldrar.

Och så det här. Vilket fynd!


Frågan är bara vem som vill gå en sån stig.

Svar: Jag! Lätt.


UPPDATERING: Jag börjar inse att den stora frågan är inte vem som vill gå stigen, utan var den leder. Det står START med stora bokstäver. Starten på vad?