Vilses nyårskrönika

2013 skulle vara Året då Allt kan hända. Så hette det idag för ett år sedan, när jag summerade 2012 och blickade framåt. Målet var bokkontrakt 2013 och därmed boksläpp 2014. 

Så vad har jag gjort i år? 

Jag har färdigställt ett manus och påbörjat ett annat, samt skrivit en fullständig plot till ett tredje. Jag har letat förlag och skickat in, legat på redaktörer som glömmer av mig och ringt och ringt och ringt. Jag har tagit mig till förlagskontor och pratat. Jag har pitchat på bokmässa igen, träffat lektör på bokmässa och pratat med flertalet förläggare på bokmässa. Jag har finslipat seriens första bok ytterligare och skickat in på nytt.

Jag har faktiskt ansträngt mig på alla sätt jag kan för att nå mitt mål men inget kontrakt erbjöds. 

En refus gav respons och jag tänkte att nu så, nu skulle jag få något att jobba med som kunde lyfta boken. Så blev det inte. Jag förstod inte kritiken och det gjorde heller inte någon annan som läst boken, inte ens den mest kritiska av testläsarna kunde förstå.

Någonstans längs vägen insåg jag två saker: 1) jag tror på min serie, vad någon än säger. Jag tror på dess kraft att beröra för jag har sett det i testläsare efter testläsare. Jag tror att det finns tillräckligt många som tilltalas av berättelser som denna, som slukar nya världar och bara längtar efter en ny och annorlunda att sätta tänderna i och 2) jag har kommit till en plats på min resa där jag lärt känna så många och lärt mig så mycket av dem att jag faktiskt skulle klara av att förverkliga mitt mål själv.

Beslutet togs inte på det vis som beslut brukar tas. Istället smög det sig på. Jag började höra mig för med den ena och den andra för att se om projektet var genomförbart och innan jag visste ordet av var bollen redan i rullning. Vips.

2014 har inte ens börjat men är redan fullt. Innan februari tar vid är omslaget klart och strax därefter kommer jag höra från min redaktör för att kunna ägna våren åt den Sista Redigeringen. Sommaren kommer gå åt till sättning och marknadsföring och den 6 september blir det boksläpp. Två veckor senare bokmässa.

Den 6 september är dagen då alla i min värld firar ljusets högtid med parader, presenter och magi. Nästa år kommer de ha än större anledning att fira, eftersom deras berättelse kommer bli tillgänglig att läsa. Den ges ut på Vilse Förlag, ett förlag för dig som gillar att gå vilse i påhittade världar.

Idag på årets sista dag vill jag rikta ett stort tack till alla er som läser Vilse och kommenterar och stöttar på olika vis. Jag hade inte kommit hit utan er. Jag hade inte lärt mig det jag behöver lära mig och jag hade absolut inte vågat om det inte var för er. Därför vill jag skänka er mitt allra hjärtligaste tack och jag hoppas ni följer med mig på resten av resan. 

Imorgon kommer jag nämligen att förändra saker och ting. Bloggen kommer gå från "anonym författare stretar genom förlagsvärlden" till något helt annat. Ni kommer bland annat få veta vad första boken heter. Första boken i serien Berättelsen om Lianne.

Tills dess önskar jag er alla ett riktigt Gott Nytt År!

Julhälsning från projektorbalkongen

till Strumpsystrarna. Saknar er!

Julfin balkong

Hon har ingen gitarr, men hon ligger på Elins plats

Hammocken har nytt sällskap

Mysbyxornas högtid

Invirad i julröd filt fryser jag ute på polarisen tillsammans med Bea Uusma. Bredvid mig sitter min man och skakar på huvudet åt kvinnoföraktet som Malala möter i sitt hemland. För en stund är barnen nöjda på övervåningen: sonen spelar pokemon med bästa kompisen och flickorna sminkar varandra inne i äldsta dotterns rum. Stolt kommer treåringen ner och visar upp julröda naglar.

Det är juldagen. Alla går i mysbyxor. Alla äter rester. Igår var det lockat hår och röd klänning och många timmars kökstjänst. Men inte idag. Vi har byggt ihop legosatser och installerat spännande äventyr på PS3an. För en stund får de vuxna försvinna in i julklappsböckerna vi köpt åt varann.

Men ändå händer det saker i mitt högst nystartade förlag. Igår, på självaste julafton, fick jag mejl av min redaktör. Jag undrar vad som gjorde att han hade tid med att skicka mejlet sådär vid ettiden, två timmar före Kalle. Är det hans fru som står för matlagningen ensam? Var de bortbjudna och han hade en stund till övers innan han skulle packa in paketen i bilen och åka? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte har råd med honom på det vis som han menar.

Fast jag ger inte upp. Inte alls. Jag har en lösning som skulle passa mitt manus som handen i handsken bara han går med på det. 

Svarsmejlet är ännu inte skrivit. Han vet ännu inget om min briljanta idé. Det är ju juldagen vetja. Tror jag måste se på film snart och sen måste maken och jag surfa ut på turistinformation. 

För titta vad jag fick i julklapp mer än boken:

Glöm inte kika in för årskrönikan kring nyåret. Till dess önskar jag er alla en lika underbar jul och mysiga, lugna mellandagar som vi avnjuter.

God fortsättning!

Att plocka favoriter ur en Twistpåse

Illustratören undrar hur det kommer bli med texten på omslaget.

Jag mejlar och bifogar och förklarar på två språk.

Alla kommer med sina tankar: grafikern, illustratören och jag.

Allt måste funka. 

Siffror från tryckerier blandas med anatomi.

Under tiden som allt detta mejlas fram och åter

går jag runt med ett papper i min hand

nyss utskrivet från min skrivare

som på riktigt är ett första utkast

(om än fruktansvärt preliminärt)

till omslaget

till min bok.

Surrealistiskt är bara förnamnet.

Måste vara därför som jag går till skåpet och plockar fram Twistpåsen som inte hällts upp i julgodisskålen än och inte ens är officiellt öppnad förrän på julafton, och plockar ut alla lakritsbitar och flinar som ett fån.

Har ju inte ens börjat slutredigeringen än.

Snacka om att plocka sina favoriter.

Det är en sån kväll.

Genre, genre, genre

Finns det någon genreexpert därute som kan hjälpa mig?

Jag presenterade min serie som urban fantasy häromdagen och insåg snart hur fel det var. Det är det inte. Men vad är det? Vad?

Anledningen till att bara fantasy inte känns helt hundra är att serien utspelar sig i nutid. Det finns bilar och bussar och telefoner, även om de flesta använder sig av mer magiska färdmedel. För mig är fantasy medeltid och tunikor och orcher i skogen. Visst, jag har svärd och ringbrynjor, men de åker liksom hiss också.

Någon tanke? Bara saga, rakt av? Annat?

Små steg och stora kliv

Känns som att författarskapet förvandlats till folkdans numera
Ett steg fram och ett steg bak, sen ett fram och fyra bak
Vet inte var i takten jag befinner mig
men vet åt vilket håll jag vill

Den glada nyheten är att jag vant mig vid mina nya titlar
till och med första bokens titel
Den som tog tio dåliga varianter innan den spikades

Fler glada nyheter:
Den Stora Krisen är avblåst! Skönt.

Nu står bloggen Vilse inför utveckling
den startades för att ta mig från det ena till det andra
från textproducerande kvinna gömd på sin kammare till publicerad författare
och nu när jag faktiskt kommer att ta klivet
kommer det medföra praktiska förändringar

Känn er förvarnade

Det mesta kommer i årskrönikan
resten under veckorna som följer
Svindlande nyheter väntar
som en presentation av mig,
av mitt förlag, av min serie
och Min Debutroman

En vecka kvar till jul
Två veckor kvar på Året då Allt kan Hända.

Manusgruppen är ening

Vi hade krismöte i kväll.

Närvarande: Författaren naturligtvis, marknadsföraren som sammankallat de trogna, redaktören som var rak och ärlig samt seriens största fan som höll mig i handen.

Med lika darrande händer som knäskålar, presenterade jag roten till den ångest som jagat mig de senaste dagarna. De gav sina tankar. Jag sa emot. De gav dem igen. Jag kom med invändningar. De försökte på annat vis och till slut började kugghjulen i hjärnan att samarbeta.

Lösningen är nu beslutad av manusgruppen. Samtliga testläsare är eniga. Författaren ser fördelarna, men är inte riktigt ombord.

Jo, det här är nog bättre än det andra alternativet, men det är naturligtvis inte bättre än den ursprungliga föreställning som sitter fast i mitt huvud.

Likt en vansinnig vänder jag ansiktet bort från mötesdeltagarna och försöker se min huvudkaraktär i ögonen. Det här är ändå hennes berättelse - inte min - och att hon skänkt mig förtroendet att förvalta och berätta den är inget jag tar lätt på. 

Mina finaste har slutit upp kring mig i nödens stund, försett mig med en lösning som tar bort den värsta ångesten, och ändå stirrar jag på den som inte finns för att be om det slutgiltiga godkännandet.

Att göra en god sås

Tjusiga kockar med tjusiga kastruller brukar reducera sin sås. Reducera betyder koka ner. Det gör man när man har en riktigt god fond som man vill ska smaka ännu mer. Man låter den puttra tills det extra vattnet avdunstat och smaken koncentrerats. Smart, va?

Det är en bra liknelse för det där som Augustin en gång skrev på Debutant, om att när vi skrivit klart tar vi bort det som behövdes för att boken skulle kunna skrivas, men inte behövs för att boken ska kunna läsas. 

Reducera. Det är där vi sitter. Jag kommer så småningom kalla det för "mitt omvända Nanowrimo" när jag alltså tar bort 50 000 ord under loppet av tre-fyra månader.

Mitt problem: När jag gör sås brukar jag inte reducera fonden. Aldrig.

Jag brukar hälla i vispgrädde och sen blir allt jättejättegott.

Den officiella versionen

Den officiella versionen är att jag fattade två beslut igår kväll. Det är allt.

1. Jag kommer med största sannolikhet använda en lektör för slutredigeringen.

2. Jag flyttade releasedatum till den 6 september 2014.

Lektör är väl jättebra. Har varit inne på det hela tiden. Godkändstämpel är en aspekt, möjligheter till utveckling och lärande en annan. Kalasbra. Målet är väl att reducera såsen något ytterligare så att säga, så att varje tugga smakar så mycket som möjligt. 

Releasedatumet är det jag velat ha hela tiden. Det ligger bra till strax före bokmässan och jag kommer hinna allting jag vill hinna till dess. Dessutom är det datumet för min världs stora högtid. Perfekt.

Den inofficiella versionen är att jag hade ett bryt igår kväll. Men... det ska väl reda sig. Likt såsen.

Katten på råttan

Illustratören bad om att få baksidetexten för att veta hur mycket yta den tar av baksidan som han ritar. 

Really?

Som i nu?

Alltså den ska jag ju fila på i ungefär tre miljoner år och sen ändå vara halvt missnöjd med tills jag skriver om den igen.

Man kan säga att vi står i ett katten-på-råttan-läge. Moment 22 om man vill.

Igen. 

Hur tjock blir ryggen? är en annan fråga.

Jo, jag vet inte det förrän sättningen är gjord och tryckeriet utvalt och jag har inte ens börjat med slutredigeringen.

Hur mycket text står på baksidan?

Jag vet inte. 

Jag vet inte.

Än.

Tur att det numera finns en deadline när man inte får pilla mer

I telefon med lillasystern igår eftermiddag:

"Jag förstår inte när jag ska kunna påbörja redigeringen av ettan. Jag bara jobbar och sen på kvällen är jag så trött."

Till dottern på väg till affären igår kväll:

"Vilken bit av första boken tycker du man skulle läsa högt om man skulle läsa bara för att fira att den ska få bli en riktig bok?"

I huvudet på väg hem från affären igår kväll:

Ja! Man kan lägga till den lilla detaljen där, det kommer göra stor skillnad för laddningen och sen borde man definitivt spä på den där grejen också, att jag inte tänkt på det förut! Det är inte mycket som ska till. Och sen skala bort överflödiga förklaringar och...

I min kyl

Uppföljning:

Den smakade inte seger

utan hårt arbete

med en ljuv underton av hopp

Det här med att plocka fram bubbel

... det brukar jag inte ägna mig åt eftersom jag inte dricker. Däremot har jag gång på gång föreställt mig hur jag skulle fira när Beskedet kom. Inte om, utan när. Positivt tänkande, ni vet.

Jag har funderat på vem jag skulle ringa först. 

Jag har funderat på hur jag skulle fira just den dagen.

Jag har undrat hur lyckan och rädslan skulle blandas både inuti och utanpå.

Telefonlistan ligger klar i mitt huvud och idén för att fira Beskedet minns jag tydligt - jag skulle ta med barnen till mitt bageri, där som jag jobbat, och alla skulle få välja precis vad de ville att köpa med sig hem.

Inget av det kommer hända. Beskedet som skulle komma under 2013 kom inte.

Dagen då den mest smärtsamma refusen kom fanns det inte mycket kvar av Vilse. Ändå gjorde jag något oväntat dagen därpå.

Jag gick på Maxi för att handla till en betaläsarträff som varit bokad sen långt före refusen. Jag gick förbi en flaska av min favoritdricka - Kullamust. Åh, vad vi gillar den hemma hos oss. Det närmaste bubbel vi har. Vi brukar ta till en sådan på nyår eller när nån tar körkort. Högtidliga tillfällen. Gärna den smaksatt med körsbär med kärnan kvar som har en något nötig biton av marsipan.

Utan att blinka plockade jag ner flaskan från hyllan och köpte den. 

Den skulle drickas när telefonsamtalet kom.

När kontraktet skrivits på.

När jag skulle få debutera.

Just den flaskan.

Nu undrar jag stilla, när är det meningen att jag ska korka upp flaskan?

När jag annonserat något viktigt? När omslaget är klart? När det vankas release? När? NÄR?

Tidernas Värsta Refus

... måste väl ändå vara den som kommer efter FEMTON månaders väntan och TRE personliga möten med redaktören och då kommer som ett brev på posten, utan tillstymmelse till ursäkt för tiden det tagit, utan bara är ett standardsvar? "Åh, vad vi önskar att vi hann ge respons på alla spännande historier vi får ta del av." Eller?

Jag tycker nog det.

Och den kom i förrgår.

Jag hurrade och sa: Då är jag fri att göra det här som jag vill.

Uppdateringar

Förutom familj, jobb och julmys ägnar jag mig åt följande:

- omslag till seriens första bok

- tidslinjer

- redigeringsbeslut

- tidsplaner och målsättningar

Vi börjar närma oss en punkt när jag kommer att annonsera saker. Visa upp saker. Avslöja saker. Vi är inte där än, men nyåret bjuder på både det ena och det andra, så mycket kan jag lova.

Idag, när svensklärarsystern och jag skolkade från studiedagen och drog till Gekås med våra yngsta godingar för att inhandla julklappar, passade hon på att coacha mig i bilen eftersom hon går en sådan utbildning i jobbets regi och måste skriva en coachingrapport om ett sådant samtal före fredag och då kom på att det vore fiffigt att först ha ett sådant samtal. Välvillig syster som jag är ställde jag upp och tvingades således säga datum. 

Datum när det ena ska vara klart och när hela ska vara klart.  

Snart har jag målat in mig i ett hörn. 

Snart finns ingen återvändo.

Har till och med betalat en första faktura.

Börjar tro att det här är på riktigt. 

Ska ta mig sjutton debutera nästa år.

Är väl inte riktigt funtad som alla andra

Översköljdes just av pirrande lyckokänslor av den typen som jag erfor i min ungdom när en sån där kille jag var hemligt förälskad i, valde att ägna mig ett uns uppmärksamhet. 

Anledning?

För att jag insåg att jag efterhand kommer behöva skriva ett till porträtt till illustratören, fast denna gång av seriens manliga huvudperson.

Mmmm.

Tur att min man kommer hem ikväll. Tror jag saknar honom.

Kalkon och hönskackel

Det började när barnen var små och alla andra gick på julbord med jobbet. Alla utom vi. Det gick ju inte, så vi ordnade vårt eget julbord. Mammornas julbord. Knytkalas organiserades och vips hade vi världens lyxigaste julbord med allt man vill ha och de allra trevligaste kollegorna att snattra med. 

Sen fortsatte det, år efter år. Folk började jobba, men vi sågs ändå. Traditioner är inget man ändrar på hur som helst, framförallt inte på jul. Förra året tyckte jag att julbord, det äter man ju så mycket ändå, kan vi inte äta kalkonmiddag istället? Kalkon, brysselkål, svartvinbärsgelé, hela rasket. Jodå, det höll mammorna med om och gott var det så att vi nästan inte orkade ostarna till efterrätt.

I år är det min tur att vara värdinna. Lite knepigt med barnen fria på övervåning utan överseende vuxen, men det kommer gå bra. 

Ska bara adventspynta först. Byta gardiner i tre rum, dammsuga, damma, plocka fram stakar och tomtar. Och göra kalkon. Bästa kompisen är just det - bäst - och bakar den pepparkakscheesecake som jag var extra sugen på.

Så inget skrivande ikväll. Men jag lovar att bakom de tysta kulisserna här, händer det desto mer. Allt kommer kliva fram på scen i sinom tid.

Glad advent på er så länge!

Världens bästa övning

Har gjort min hemläxa: skrivit ett porträtt av seriens huvudperson åt min illustratör. Klart vi har pratat mycket, men han bad om ett, och nu har jag skrivit det.

Det var en nyttig övning. 

Klart jag redan känner henne. Vi har levt ihop i större delen av mitt liv.

Klart jag vet att man kan skriva personporträtt till sina karaktärer.

Men detta var något annat. En sammanfattning och en hyllning. Stundvis en baksidetext eller ett följebrev.

Stilla eufori tar jag med mig in i sömnen blandat med lätt panik över att jag är uppe så här sent när jag ska jobba imorn.

Men det är en bra övning - om du hade en illustratör, vad skulle du skriva till honom? Vad är de centrala motiven i din historia, de viktigaste karaktärsdragen hos personer, miljö, stämning?

Klart slut, för idag.

Något litet om bokomslag till fyrologins början

Minisketcher har skickats fram och tillbaka i mängder. Detaljer och möjligheter har diskuterats. En riktig sketch gjordes, kommentarer kom. Vi börjar närma oss. 

En viktig fråga fanns kvar att ställa till min illustratör: tycker du att det som vi nu i princip spikat funkar? Säljer det? Hans svar kom mig att rysa. 

Han talar om de två dominerande sorter som finns på marknaden - det abstrakta omslaget kontra porträttvarianten - och säger sin mening. Jag håller med honom. Målgruppen är barn/ungdomar och genren urban fantasy. Spåret vi valt känns rätt.

Nu tänker jag citera vad han sa, utan tillstånd:

Abstract covers are far, far easier. But I don't like them much myself. They leave the book looking like a product in a store, rather than looking like a world being shared.

A world being shared. Behöver jag säga vad jag svarade?

I kväll ska vi talas vid. Snart kan han börja måla. På riktigt. Med färg. 

Känns nästan som att det här med egenutgivning är bestämt nu. 

En överkritisk författares rop på hjälp

Antar att det kan bli så när man går från redigeringsfas med lupp över text till att börja om med något nytt. Hur jag än formulerar mig så tänker jag:

Nej, det går inte, ungefär så här har jag formulerat mig förut, någon annanstans i de hundratals sidor text jag har bakom mig (curse my good memory!).

Nej, det går inte, det låter alldeles för vardagligt. Måste gestaltas bättre.

Nej, det går inte, det blir på tok för poetiskt.

Hur var det man gjorde nu igen när man skriver så där obehindrat och ändå blir rätt nöjd med sitt första utkast?

Vad är väl fyrahundra år hit eller dit?

Tidslinjer. Jag älskar dem. Det gör jag. Jag ritar och tänker och gör historia begriplig. Tipp topp.

Men på grund av visst tankearbete med min världs historia (så här när man går i eventuella utgivningstider) har det visat sig att jag med största sannolikhet kommer behöva flytta en tidsålder ungefär fyrahundra år. 

Det kommer ju inte leda till något merarbete i en serie på fyra tegelstensböcker. Puh.

Men om jag inte gör det, blir allting väldigt mycket mindre logiskt och så kan vi ju inte ha det. Jag ser det så här: bra att jag upptäckte det nu och inte efter det att jag tryckt alltihop.

Mitt Nanowrimo-mål

är att uppdatera min wordcount två gånger till innan det är över.
Det betyder att jag ska skriva två kvällar den här veckan.
Resten får jag vila.
Resten får jag somna übertidigt för att orka med.
Två kvällar ska jag tillbaka till orden
men inte tillbaka till Tekoppen.
Rebell som jag blivit,
ska jag göra mina allra första ord i den Onämnbara Boken
permanenta.
Det som nu bara finns i huvudet
ska få
Finnas.

Gräsänka

Min morgonläsning i sängen. Research. Känner mig som tjugo igen när jag förs tillbaka till mina år på Institutionen för Klassiska Språk. Njuter av boken redan på sidan 25. Nörd? O ja.

Har vinkat av min älskling nu. Han far till Kina. Ja, där finns oro kring hur jag ska klara av både nätter och dagar själv med barnen och jobbet och maten och tvätten, men mest kommer jag sakna hans sällskap. Det är fantastiskt att få leva ihop med den jag älskar och alltid ha någon som lyssnar på det jag tänker, oavsett hur intressant det är.

Huruvida jag kommer skriva under veckan som väntar - så där som jag gjorde i somras när maken var i Usa - det låter jag vara osagt. Hälsan och barnen går först. Men nog finns det mycket som vill ut. 

Om ni bara visste.

Tror vi närmar oss

Hela mitt arbetslag gick ut på lunch.
Jag hade med lunchlåda och var tråkig nog att tacka nej.
Sitter ensam.
Esteternas lunchkonsert ekar upp genom trapphuset.
Nya frågor formuleras, dessa svårare att besvara.
Undrar om jag får skriva bokens första scen nu, utan vidare, på lunchrasten.
Undrar om det som spritter inom mig när jag tänker på min nya bebis
kommer spilla ut innan dagen är slut
vare sig jag gett min tillåtelse
eller inte.

Något litet får det nog bli ändå

Helst vill jag säga att mina idéer är originella som få, men jag vet att alla böcker återanvänder samma fabler med olika dräkt. Därför tänkte jag ge er en liten glimt av vad jag håller på med (inte för att det var här idén började, men för att om jag tänker efter riktigt noga, kan man beskriva det så här.)

Den Onämnbara Boken skulle kunna sammanfattas som Förnuft och Känsla möter Tempelriddaren. 

Det låter väl ändå som en hit? Varför har ingen gjort den förut, kan man fråga sig.

Men glad för det är jag! Den håller på att förvandlas till min nya precioussss.

Att ställa frågor-fasen

Det finns många delar av "värka fram en berättelse innan jag sätter mig vid tangentbordet" som jag verkligen inte tycker om. Värkarna till exempel, och väntan. Ändå gör jag på det viset. Jag kan inte skriva innan jag har relativt mycket klart för mig, men jag vill inte ha allt. Mycket ska få hända längs vägen, men det följer ändå den väg som är bestämd. Alltid.

För att fylla ut det där första skelettet ställer jag en massa frågor och oftast får jag svar på dem i samma stund som jag ställer dem. Varje svar bär med sig fler frågor, fler idéer och likt snöbollar växer de i nedförsbacke, oftast utan större ansträngning.

Åh! Jag önskar att jag kunde berätta varenda detalj för er, varje aha-upplevelse. Eller åtminstone varför boken är Onämnbar. Men i den här branschen har vi för vana att hålla på vissa saker, och även om jag pratar mer än andra, pratar inte heller jag om allt.

Men den här fasen som jag befinner mig i nu, "att ställa frågor för att nå oväntade svar som knyter vackra knutar", det är en storfavorit. Att se något man redan älskar växa fram på det här viset är förtrollande och jag hade varit närmare fasen "nu står jag inte ut, nu börjar jag skriva vare sig jag har tid eller inte" om det inte var för att detta är en bok som till skillnad från vad jag brukar skriva, kräver sin research.

Därför fortsätter jag skjutsa bollar ner i backen.

En hjälte

I en mellanstor, svensk stad på Västkusten, står en svensklärare i ett klassrum och föreläser om läsning. Han pratar i max sex minuter, om ens det, och det han får sagt på den tiden är så inspirerande att byggklassen framför honom faktiskt verkar lyssna. Jo, ett par stycken sitter med sina telefoner, men de tjafsar inte med varandra, rullar inga stolar fram och tillbaka, kastar inga flygplan gjorda av anteckningar. 

De lyssnar. Och det är stort.

Själv blir jag nästan förryckt, så bra är det som han säger, helt i klass med en extra välskriven artikel i Litteraturmagasinet, eller en intervju med Peter Englund på Babel.

Men det är inget av det. Det är helt okända Tim, Tim som har nästan samma färg på håret som på huden och alltid går i pikétröja.

Och han äger. Han talar om kopplingarna mellan texter och våra tankar, hur vi kan vigda vyerna genom det vi läser och sätta oss in i andra människor, men han talar också om att ibland kan vi märka att det vi läser ger en mindre bild än verkligheten. Kanske försöker texten få oss att tänka något som vi inte vill tänka, övertyga oss om rasism till exempel?

Om detta talar han, långt bättre än jag nu skriver, och byggklassen lyssnar.

Jag ryser och jublar inuti: Tim for president!

Fnissar på väg till jobbet

Skrev ner hela ploten till Onämnbara Boken igårkväll.
Har lika mycket stomme på den som jag hade som underlag för Fyran.
Finns ett par smaskiga frågetecken.

Det där dokumentet kommer ligga och gro till sig tills det en dag inte går att hålla boken tillbaka.
Till dess kommer jag ha nya karaktärer att gå vilse med.
Gillar dem redan.

Upprättelse

TACK Nanowrimo som lade upp följande artikel med George R. R Martins tips på att skriva fantasy. Ur hjärtat, tack!

Kan alla barnboksförlag som fått läsa första boken i min trilogi SNÄLLA läsa den här artikeln? Kan ni förstå att min serie INTE är "spretig" och att den INTE "har för många karaktärer"?

Ni förstår, just dessa två ting - antal karaktärer och antal berättarperspektiv - är Georg R. R Martins två hetaste tips. 

Han håller med mig. Han går på den storslagna, episka linjen. Vilket jag redan visste, men ändå.

Läs för allt i världen hela artikeln, det är bara tio tips, men här är en storfavorit om hur han och jag löser berättarperspektivet i en bok/serie med hundratals karaktärer:

So you either need an omnificent viewpoint structure where you’re telling it from the point of view of God, which is a pretty outdated literary technique, or you have a mosaic of people who are seeing one small part of the story and through that you get the entire picture. That’s the path I chose to take.

Yes! 

Den här är rätt på kornet med, angående att låna från historien: I like to mix and match and move things around. As the famous saying goes; stealing from one source is plagiarism but stealing from lots of sources is research!

Och kolla in den här: Presenting not just death, but grief is important. 

Jo, jag vet! Det känns som att jag mer eller mindre kan bocka av alla tio punkterna när det kommer till fyrologin. Det är två punkter som rör klichéer som man kan ifrågasätta med rätta, men då skriver jag för barn och han inte och över seriens gång problematiserar jag klichéerna ganska duktigt. Kan inte avslöja mer än så.

Hur som helst: Jag håller med honom och han håller med mig och ifall någon undrar så kan jag tala om att mr Martin har sålt ett antal böcker. 

Han är uppskattad. Läst.

Case closed!

Känner hammarens tyngd i min hand

Ja, jag vet att jag borde skriva Nanowrimo om jag hade någon uns till energi.
Men det har jag inte.
Jag kör på sparlåga.

Vad jag har, är en önskan.
Jag vill bygga en värld igen.

Jag vill börja om, med ett vitt papper som ingen vet något om
och skapa en ny plats att gömma mig på.
Inte Tekoppen, inte småbarnsmammor, inte här, inte nu.
Bort, bort, till Fjärran Platser.

Jag vet inte om det är en berättelse för ungdomar eller vuxna.
Antagligen både ock.
Jag tror att den utspelar sig i en skärgård.
Jag tror att hjälten är kort.
Jag tror att hjältinnan slits mellan fäders traditioner och främmande seder.
Om det är ospecificerad dåtid eller ospecificerad framtid låter jag vara osagt.
Det kan vara nyckeln till intrigen.

Men när dessa tankar kliver fram, hörs andra röster:
- Redigera indrag i trilogin!
- Skriv Nanowrimo!
- Redigera tredje boken för dotterns skull!
- Kom ihåg att fylla i fritidsschemat för nästa vecka!

Sen hörs en helt annan röst.
Nämligen den här.

Just det. Där har jag ju en ny berättelse som redan väntar på mig
och som kommer fortsätta att vänta.
Länge.

För nu finns ingen tid och ingen ork
bara önskan.
Längtan.

Jag vill bygga en ny värld där jag kan bo,
en värld som ingen ännu känner till.
Inte ens jag.

När Svenska skrivregler inte leverar

... då frågar man er. Och ni vet!

Tack till alla som hoppade in och styrde mig rätt i problematiken "anföring blandat med rörelser". Svenska skrivregler gav inga som helst svar - de förordar talstreck och till det säger jag vänligt men bestämt: tack, men nej tack.

Jag hade inte sett det som jag såg när jag gick igenom mina favoritromaner, om inte ni varit så tydliga. Därför säger jag tack och därför är jag glad att jag frågade.

Den som inte ställer dumma frågor får inga svar. 

Styckeindelningens ABC och en fråga om dialog

Som svensklärare tjatar jag om styckeindelning jämt (och engelsklärare med, come to think of it. Paragraphs, people, parapgraphs!). För det första måste eleverna lära sig att när man skriver om något nytt har man nytt stycke, för det andra måste de förstå att det helst ska finnas något som länkar stycken som följer på varann och för det tredje kan man prata om att det är trevligt att blanda korta och långa.

Sen talar vi om hybridstycken. Till leda. På svenska använder man antingen blankrad eller indrag, men inte båda och absolut inte inget av det som det ofta kan se ut (dvs eleven trycker på enter en gång och sen får det vara bra. *ryyyser*)

Som författare använder jag styckeindelning för att skapa effekt. Sätter något på egen rad för att ge det tyngd. Såna saker.

Annars kommer det hela väldigt naturligt. Det har fallit sig så att i serien har jag använt blankrad för att göra texten luftig och lättläst och i romanerna har jag använt indrag och fått det hela att se ut mer som en bok än ett manus. Potato, potato liksom. Det där fixar någon annan sen i sättningen. Förlaget. Inte min uppgift.

Men som blivande egenutgivare måste jag tänka om. Hur ser en bok egentligen ut? Indrag, alltid indrag eller hur och så blankrad någon gång var femte sida för att man byter avsnitt på något vis men annars inte. Hm. Jo, jag har en grafisk formgivare som ska göra inlagan, men mina styckeindelningar tänkte jag att jag kunde sköta själv. Faktiskt.

Men ni förstår det hände något på bokmässan. Jag träffade en lektör som påpekade att jag gjorde fel i dialogen. Eh, va? Vad finns det med det här som jag inte redan kan? Anna höll på lektörens linje, men för mig är det här helt okänd mark och jag har inte en enda betaläsare som klagat på det. Inte ens korrekturläsaren.

Grejen är den här:

"Välkommen, vad roligt att du kunde komma," sa värdinnan.

"Tack för inbjudan," sa gästen. "Hoppas det inte var till besvär." Värdinnan skakade på huvudet.

"Inte alls då! Kliv du på."

Så här skriver jag. Så har jag lärt mig att man gör. Man trycker på enter när man byter person som säger replik och inte förr. Någon i skolan lärde mig det en gång i tiden.

Lektören menade att man trycker på enter så fort den andre gör något. Då skulle det bli:

"Välkommen, vad roligt att du kunde komma," sa värdinnan.

"Tack för inbjudan," sa gästen. "Hoppas det inte var till besvär." 

Värdinnan skakade på huvudet.

"Inte alls då! Kliv du på."

Jaha? För mig känns det jätteförvirrande, men jag gjorde om manuset till relationsromanen så att det skulle passa den senare modellen. Kan bli konstigt när en person säger något, det står vad den andra gör, och sen fortsätter den första att prata medan den andra förblir tyst. Eller?

Jag vet inte om jag är dum, men jag har - mig veterligen - aldrig läst en bok som gör på det här senare viset. Kanske en fransk bok? Möjligtvis.

Hur gör vi i Sverige? Hur gör ni? Vad säger Svenska skrivregler? Hur ska jag göra i serien?

Klokt

När jag kliver in i vissa klassrum - och jag säger inte på vilket program dessa klassrum kan tänkas vara, det kan ni få gissa själva - då kommer jag att tänka på något som Flyn Rider säger i Trassel: 

- Andas in riktigt djupt! Vad känner du? För mig är det delvis kroppslukt och delvis riktigt dålig kroppslukt.

Snart ska jag skriva om skrivande igen. Typ imorn. Har nämligen ett viktigt och nördigt resonemang kring styckeindelning som väntar på er oumbärliga respons. 

Till dess får ni klara er på Flyn Rider.

Perspektiv

Perspektiv diskuteras alltid i skrivsammanhang. Alla vet hur stor skillnad det gör. Att skifta perspektiv eller kameravinkel kan göra en urtrist scen laddad. Alla har varit med om det. 

Hur är det då med perspektiv på livet? Här kan ni läsa om två goda gärningar som utfördes idag av två främlingar och orättvisorna som nämns gör att den observante kan se sitt eget liv i ett annat perspektiv.

Till exempel:

Idag har min Bara människor-penna från Hois monter blivit stulen av elev. Det är min slutsats eftersom den inte fanns i klassrummet. Synd. Gillade den pennan av flera anledningar. Ogillar pennan kollegan gav mig som ersättning.

Till exempel:

Den delen av min nya tjänst som jag gillade allra bäst blev struken från min tjänst hux flux. Jag blev besviken. På riktigt.

Till exempel:

Jag kraschade efter jobb och matlagning här ikväll och tycker att sjukdomsskovet som började för dryga två veckor sedan kunde hittat ett lämpligare tillfälle att slå ner på.

Tre exempel. Saker som hänt idag. Saker som kunde hänt dig eller vem som helst. Små och stora saker.

Men jag har en väninna vars man diagnosticerats med obotlig cancer. Från precis ingenstans. Det grät jag över igår. Det kommer orsaka mer tårar i framtiden. I dess skugga betyder inte något så särskilt mycket. Allt jag kan göra är att försöka hitta sätt att underlätta för den här familjen, som dragit en nitlott som kunde landat på vem som helst, vara tacksam för min egen lott och gräma mig över orättvisorna däremellan.

Ett skifte i perspektiv gör att livet smakar annorlunda. Själv är jag svag för perspektivet Tacksam. Smakar alltid bättre än Bitter. Kan dock vara svårt att hitta ibland.

Nu börjar nya livet

... och jag övervägde i ungefär två och en halv sekund att införskaffa kaffe. Du, vad trött jag var imorse! Ingen bra början på den här veckan.

Men vilken fin fars dag vi hade igår. Det är en bra grabb den där, som har blivit pappa till mina barn. Gillar honom. 

Bland annat gick han upp klockan fem idag för att kunna hämta Busan tidigare i eftermiddag när jag jobbar sent. 

Det är sånt som ger kärleken guldkant.

Det som aldrig får glömmas

Mina vanliga läsare får hålla i sig, men idag blir Vilse politisk. Jag kan inte hålla orden tillbaka.

Under natten som följer är det 75 år sedan som tusentals synagogor och judiska butiker vandaliserades, tiotusentals judar fördes till konsentrationsläger och hundratals mördades på stört. Kristallnatten, en räd som genomfördes av nazisterna. Miljoner skulle dö under åren som följde.

Jag var inte där, men jag glömmer det inte. Jag minns lektionerna från skolan, jag minns de svartvita filmerna. Jag minns historierna, människorna, levnadsödena.

Men många har glömt. Alltför många.

De har glömt den enkla sanningen i att en människa är värd vad en människa är värd, vem hon än är och var hon än befinner sig i världen.

Låt mig berätta för er hur mitt liv kunde varit annorlunda om historien tagit en annan sväng.

Min närmsta väninna, som är en fantastisk, generös, kreativ och kärleksfull människa, hade aldrig funnits. 

Om inte hennes farmor hållit ihop under åren i gettot hade mitt liv blivit ett annat. Om inte hennes farmor vågat hoppa av tåget till Treblinka, hade min väninna aldrig funnits. Om inte hennes farfar hållit sig borta från Polen när det var som värst, hade hon aldrig funnits. Hur hennes mormor och morfar egentligen överlevde vet jag inte, men jag vet att chanserna för att min väninna skulle finnas egentligen är tragiskt små. 

Hur hade mitt liv sett ut utan henne? Fattigt. Mitt liv hade varit oändligt mycket torftigare utan hennes vänskap och sätt att öppna mina ögon för nya, spännande upplevelser som jag inte provat annars.

Låt mig berätta om min dotter. Hon är kär i en pojke i hennes klass och idag var hon sur på sig själv för att hon inte vågade bjuda upp honom igår på skoldiskot. Om inte den här pojkens pappa vågat sig hit från sitt hemland, hade den här pojken aldrig tjusat min dotter med de där stora, vackra chokladögonen. Han hade inte ens funnits.

Hur hade mitt liv sett ut utan honom och hans bus och skratt? Fattigare. Mycket fattigare.

Idag minns jag de miljoner liv som släcktes för alla dessa decennier sedan, och alla de människor som kunde ha betytt något i någon annans liv, men som aldrig fick chansen. Jag undrar hur Europa hade sett ut om de fått stanna kvar. Jag undrar hur jag sett ut om de fått stanna kvar.

Men jag tänker också på alla de människor som berört mig med sitt mod när de kommit hit från grymma levnadsförhållanden. Människor som berättat om sina hemländer för mig, berättat vad släktingar fått utstå hemmavid eller det oberättigade hat som mött dem här i fredens land. 

Jag har älskat varje sådant möte. 

Jag vill inte leva i ett homogent samhälle. Jag tycker om nya traditioner såväl som gamla och jag tycker om skilda åsikter och unika röster, röster som aldrig hade hörts om de som hyllar Kristallnattens gärningar skulle få som de vill.

Åt den som skrev under demonstrationstillståndet slår jag näven i bordet. Åt dem som kommit hit för en fristad, för nya möjligheter öppnar jag min famn. Jag tänker på er, mina vänner, grannar, kollegor, klasskompisar. 

Jag tänker på er alla idag. Ni som stått upp emot, eller flytt ifrån Hitler, Saddam Hussein, Ceausescu, Mobarak, Bashar al-Assad eller annan förtryckare. Till er heder höjer jag mitt kristallglas och skålar för att ni berikar mitt liv.

Klockar ut och klockar in

Vilse, numera specialpedagog, klockar ut efter ett arbetspass utan varken rast eller lunch.

Vilse, klassmamma, klockar in för att pynta ett Halloweendisco.

Någonstans däremellan kramas jag med Busan i soffan. Det känns bra.

Imorgon är det städdag i området och familjeutflykt till Universeum. 

Jag måste mejla illustratör och grafisk designer.

I förrgår chockade jag mig själv med att använda en hashtag på twitter som avslöjade trilogins namn. 

Så det kan bli.

Nästa vecka jobbar jag till fyra-fem nästan varje dag. 

Måste kramas lite mer med barnen känner jag.

Tror faktiskt att Nano lämnat mig för att flyga söderut över vintern.

Så, ja... Hurra?

Efter att ha ryckt in som timvikarie varje vecka hela terminen har jag nu huxflux fått ett riktigt vick på sju veckor med början igår. Jobbar dryga 75% från nu och fram till jul. Hurra!

Det är ett riktigt bra vick som lyfter mitt CV flera hundra meter.

Det är världens chans.

Det känns jätteroligt.

Det är vad jag velat ha hela terminen. Få prova på. Visa vad jag kan.

Hurra!

Sen känns det sådär att maken reser till andra sidan jorden under just den här perioden. Hämta, lämna, tvätta, jobba, natta barn själv. Hoppsan?

Men den stora frågan är naturligtvis den som ni redan tänkt:

 - hur ska det gå med nanowrimo?

Hur ska jag hinna spotta ur mig ord och samtidigt vänja mig vid det nya livet? Hur ska jag hinna med barnen om jag ska skriva? När i all världen ska jag planera skrivandet när jag hela tiden måste planera allt annat?

Jag hade tänkt lägga ner. Hade planerat annonsera att sorry, det här kom upp och det är en chans jag måste ta. 

Men så skrev jag över tvåtusen ord igårkväll. Det förändrade läget.

Jag ska göra vad jag kan, men jag måste tassa lite försiktigare. Det får ni leva med. Min kropp fixar inte hur mycket logistik som helst för det är som jag brukar säga: utan balans blir det ambulans.

Det finns ett litet hopp

Efter jobb, pianolektion, middag och bokklubb skrev jag tusen ord på en halvtimme. Jag ligger fortfarande hopplöst efter, men jag är inte ur leken riktigt än.

Uppdatering en halvtimme senare: 1797 ord skrivna idag. YES!
Uppdatering nr två: 2009 ord på en dag! Och då har jag knappt varit hemma idag. Kan jag hinna över tiotusenstrecket innan jag somnar?

Och sen slängde jag in ninjas

Och då löste sig allting...?

Just då hoppade det in tre ninjas i salongen där tjejerna satt. Va? Tre ninjas? Vilken otrolig överraskning! Det är väl inte det som man väntar sig ska hända när man äter frukost på ett landsortshotell och just sitter och funderar som bäst på om man ska orka gå och hämta lite mer grapefrukt eller inte.

Men ninjorna var knappast farliga. De var inte där för att döda varken gäster eller personal, utan de undrade något, men ingen förstod vad eftersom ingen talade det främmande språk som ninjorna använde.

Faktiskt blev det ganska trist snart, att det kommit tre ninjor. Tänk att det kan vara så, något spännande och oväntat händer, men ändå är det ingen som tjusas.

Det var nog så att gästerna på hotellet helt enkelt använde sina smartphones för mycket. De var vana vid tillgänglig, professionell underhållning sju dagar i veckan, dygnets alla timmar, att ingenting kunde få dem exalterade längre. Livet var för roligt för att något skulle kunna vara roligt. Roligt hade blivit det nya tråkigt på grund av att människorna aldrig hade tråkigt längre.

Men då klev kocken ut från köket och skällde ut dem alla var och en. På skarpen. Ni är på semester, sa han. Är man på semester måste man vara glad och man måste alltid vara öppen för nya erfarenheter. Även ninjor.

Det hjälpte inte ninjorna alls, eftersom det fortfarande inte fanns någon som förstod dem. Därför fick de volta hem igen med sabeln mellan benen.

Och idag ska jag jobba. Hur ska det gå med Nano?

Tebjudning och skrivträff

Ska man skriva en bok som cirkulerar kring en rosig tekopp så ska man bjuda hem sig till Dorro. Inte bara för att hon är så trevlig, utan för att man kan utföra någon sorts research. Dorro kan allt om te och har dessutom en samling rosiga tekoppar och det kan ju ha varit i det sammanhanget som bokidén en gång föddes. 

Planen för förmiddagen var att vi skulle skriva och sen ta paus för elvateet och sen skriva lite till. Vi visste nog båda att det där elvateet skulle dra över tiden och sen måste ju jag åka hem till barnen.

Till råga på allt visade det sig att Busans förskola var stängd idag så hon fick snällt följa med på skrivarträffen. Jag skrev inte dagens kvot, men skrev det som fattades för gårdagens. 

Och så åt jag kakor. Och drack te. Ur rosiga tekoppar.

Tack Dorro för idag! 

(länk till Dorro för den nyfikne)

Kan bara skriva under

Sofia Hallberg skriver det så bra (som vanligt), denna gång om Nanowrimo. Jag känner som hon, att jag vill kunna behålla 90% av det jag skriver och därför kan jag inte snyta ut det, men samtidigt finns det saker man kan ändra på under Nanowrimo som till exempel att inte läsa igenom eller redigera. Att börja med att skriva slutet är också ett bra tips och det som jag planerar ta till relativt snart när allt annat kört fast. Är inte riktigt där än.

Läs gärna hela artikeln här.

Just vad jag kommit fram till under eftermiddagen

Min bästa vän satte ord på det som jag tänkte hela eftermiddagen när vi åt spontan alldeles-för-tidig Thanksgiving/kalkonmiddag hos svensklärarsystern (mumsigt!).

Dorro skriver inne hos Kära syster:

Jag har ju aldrig skrivit en bok så för mig är allt nytt så jag har inga gamla vanor så kanske gör det saken lättare.

Jepp. Mitt problem är det motsatta. Jag har skrivit sex längre manus. Jag har redan ett väl inövat arbetssätt och Nano kastar omkull mina vanor. På ett sätt vet jag inte om jag måste kunna skriva på Nano-sättet för att vara lycklig, men jag vill ju gärna prova, samtidigt har Nano åstadkommit två saker så här långt som jag gillar: 1) Jag började skriva på just den här boken just nu och det hade jag inte gjort annars och 2) jag har haft tillfälle att analysera mitt arbetssätt och komma fram till hur jag faktiskt fungerar.

Jag klockar ut idag på 5818. Inte hela vägen fram, men det väger jag upp imorgon när jag inte har Busan hemma runt fötterna, utan istället sitter hemma hos Dorro på skrivarträff/tebjudning. Som vi ska skriva!

Införa bonus?

Målet var att gå från 4068 till 6668 på en dag och jag ligger nu på 5175. Jag har skrivit drygt tusen ord, men har fortfarande tokmånga kvar. Huruvida det kommer finnas tid att skriva resterande delen är oklart.

Men jag tycker man kan få bonuspoäng för ordkvalitén. Det låter väl rimligt? Jag kanske bara har skrivit 1100 ord, men jag är jättenöjd med det nya avsnittet. Publicerbart.

Nanowrimo dag 4

Dag1: Skrev min kvot. Kändes kalas!

Dag2: Skrev min kvot trots att det var motigt och blev förvånad. Älskade nya vändningarna och nya karaktärerna.

Dag3: Var upptagen hela långa dagen och skrev bara några hundra ord, inte alls de där 1667 som man ska. Glömde dessutom uppdatera profilen med nya ordmängden. Ligger nu efter tusen ord när vi går in i dag4 och jag känner att jaha, om man skulle ta och ge upp?

Nejnej. Det går ju inte. Jag ska skriva och så får alla frågetecken i huvudet ge med sig medan jag skriver. Okej? Det är ju det som är Nano, ju.

Och för alla nyfikna så kommer här min makes Nanowrimoråd, alldeles gratis:

Koppla ur backspace-knappen. Koppla ur piltangenterna. Nu finns det bara en väg att gå: framåt! Så fort du önskar radera något (vilket du inte kan, eftersom bakspaceknappen är ur funktion) så skriver du helt enkelt "Backspace" och sen fortsätter du. Fram.

Hans långa harang om att sen programmera ett script som kan förvandla texten inklusive sina Backspace till en färdig text, besparar jag er. Vad vet han om redigeringsprocessen? Han är utvecklare.

Lycka till idag! Jag ska gå från 4068 till 6668 på en dag, vare sig jag vill eller ej! Jag kom fram till att lösningen på mitt problem om huruvida jag ska ha med en persisk familj eller en polsk kvinna naturligtvis är att skriva båda versionerna. Man är väl en wrimo som jagar ord, eller hur?

Lösningen på Nanoproblemet är den gamla vanliga

... kom jag fram till under vår utflykt till stallet idag.

Jag har haft lite panik över att det är så mycket annat i livet så här under Nano. Jaja, vanligt folk jobbar heltid, men det tar tid att jobba deltid och ha barnen varje ledig stund när man inte är på jobbet också. Visst, jag har skrivit 1517 ord idag (imorse, före stallutflykten), men hur ska det gå senare när så mycket är oklart? Idag tog jag två scener som jag har koll på, men hur ska det gå med alla andra scener som jag inte har koll på än? Vilken tar jag imorn?

Svaret är att gå vilse, naturligtvis. Man lyssnar med ett halvt öra. Man åker till stallet och tänker i bilen. Man tänker medan man skalar clementiner. Man tänker medan man packar diskmaskinen, viker tvätt, nattar barn. Man tänker hela tiden. Man är där man behöver vara fysiskt, och planerar bok samtidigt, så fort det finns en mental lucka.

Jag förstår nästan inte varför jag var orolig. Sån här är jag ju jämt när jag skriver. Disträ. Det är därför jag kallas Vilse. Det är så jag jobbar. Skillnaden den här gången är att jag är påtvingat vilse, för att hinna räkna ut vad jag ska göra nästa skrivpass före själva skrivpasset kommer. 

Ta-da. Dagens råd. Imorgon tänker jag avslöja makens.

Det som känns bäst med Nanowrimo så här långt

Nätverket! Alla dessa fina, fantastiska som sitter därute och sliter, gråter, kämpar och njuter tillsammans. Slängde just ut en fråga på Twitter (@VilseH, det är jag). Har redan fått svar.

Lycka till allihop!

Har inte ens börjat. Har redan fått en recension.

Som bekant läste jag och dottern ut andra boken förra veckan. Sen dess har hon levt i en bubbla, kvar i världen som vi delat varje kväll i veckor. Hon har ritat, pratat, frågat och längtat efter att få börja läsa trean.

Men i kväll, efter årets lyckade Halloweenfest, satte hon sig och gjorde ett bokomslag - enligt sketcherna jag fått från illustratören - och detta är vad hon skrev på baksidan. (Jag har författarens medgivande att posta det här på bloggen, men lämpligt nog hamnade fingret över hennes namn.)

Tack, mitt hjärta. Tack!

Vid midnatt smäller det för den som orkar vara uppe

Nanowrimo börjar vid midnatt den förste november. För min del blir det nog i morgon bitti. Måste sova och tänka på hälsan (återkommer med hur det gick med det.)

Mellan mig och Nanowrimo ligger följande lista att beta av:

• Skriva följebrev. 
• Mejla manus.
• Svara på senaste illustratörsmejlet, fast först
• diskutera illustratörsmejlet med någon.

Tur att man ska på höstlovslek till svensklärarsystern om en stund. Mammorna brukar kunna avhandla ett och annat medan barnen leker. 

Sen återstår det sista och viktigaste: läsa igenom synopsis och karaktärsdokument och bestämma sig för var i härvan man ska börja. Antagligen med tillbakablickarna.

Imorgon bitti ska jag börja skriva Tekoppen. Say what? Den där berättelsen som legat på lut i evigheter, ska nu få ord att vila på.

Men vilka? Den som lever får se.

Hur laddar ni andra?

Om ni kunde glutta in i min inbox

Då minsann skulle ni få se tre enkla sketcher som fyller mitt hjärta med lycka och mitt huvud av tankar. Konstnärliga symboler kontra marknadsföring, kontra hur omslagen på övriga böcker kan komma att se ut.

Jag hade möte med illustratören igår kväll. Min fyrologis egen illustratör. 

Det kommer bli fint det här.

Jo. De är spikade.

Ångest, vånda, ordvänderi. Terrorisera lillasyster på chatten dag som natt.

Men nu. Titlarna på serien är spikade. Ett telefonsamtal där båda alfaläsarna deltog i samtalet samtidigt, var vad som krävdes för att få fason på den rackare som krånglade.

Jag har bytt titel på fyra verk. Jag är nöjd.

Och till alla er som kommer att tycka att jaha, det lät ju lite klycshligt eller fånigt eller barnsligt: Det här är fyra barnböcker. Böcker som ska läsas av Barn och Unga. Böcker som ska säljas till Barn. Okej? Målgruppen var nyckeln hela tiden och anledningen till att jag strök de två förslag som jag gillade bäst själv. Men det här funkar i de tre parametrar som betyder allt: 

genren (fantasy)

målgruppen (mellanstadiebarn och högstadieungdomar) samt

stämningen i den värld som jag skapat och som är unik för just dessa böcker. 

Även om det låter nytt, låter det hemma.

Så. Nu kan vi fira.

Eller?

Nano-newbie som man är

... så sitter man inte alls här och samlar formuleringar, slipar på synopsis och laddar inför fredag så där som man ska.

Man sitter och försöker få klart ett annat manus först.

Magsjukan var bra på så vis. Jag har fått tid. Huset är tyst. Jag kan jobba. Jag har fått betakommentarer och tid att fundera över vilka jag håller med om och inte. Nu ska här fixas några grejer och sen ska det iväg. Jag känner att det är det rätta.

Därefter blir det Nano efter bästa förmåga. Jag vet redan att jag kan skriva 50 000 ord på en månad om jag vill, och därför kommer inte mitt mål vara att lyckas med det, utan att känna mig nöjd med upplevelsen som sådan. Det händer för mycket annat inom författandet just nu för att göra något annat och jag ser inget fel med det.

Om trettiotvå dagar går ansökningen ut till Debutantbloggen. Vem vet vad som hänt till dess. 

Bollar i luften

Fredag. Höstlovet äntligen här. Till sent på kvällen satt jag med äldsta dottern och läste ut seriens andra bok. Vi avnjöt det ljuva slutet i all sin glans, men ändå var hon inte nöjd. Hon vill läsa trean. NU. 

Känner mig som tidernas sämsta mamma som ska delta i Nanowrimo och sen pilla med relationsroman innan jag kan ta mig tid att göra klart trean så hon får läsa. Den skrevs för fem år sen, men den behöver skrivas om, något jag höll på med i våras, men kom av mig från eftersom det inte hade så hög prioritet. 

Stackars barn. Hon kommer få vänta minst ett halvår på fortsättningen. 

Lördagen ägnade jag åt att klappa ord. När jag postat inlägget om titlar fredagnatt, kläckte jag nämligen nya titlar på samtliga fyra böcker. Bara så. Jag var hög, kände att jag kommit rätt, men under lördagen var jag inte lika övertygad om en av dem - den första. Jag ringde min lillasyster och fortsatte messa henne under dagen så fort andra ord dykt upp i huvudet. Pendlade mellan exalterad och frustrerad.

Hur byter man titlar på böcker som funnits i elva år? Å ena sidan känns de nya titlarna både rätt, spännande och säljande, å andra sidan undrar jag om jag någonsin kommer vänja mig vid att använda dem. 

Det är mycket som snurrar i huvudet och gårdagen försvann i magsjuka. Trodde jag skulle ligga plakat hela veckan, men jag kan faktiskt sitta upp redan idag. Yay!

Och, jo... jag vet att det var jag som drog igång alltihop, men ska jag verkligen vara med på Nano? Har lite mycket annat på mitt bord. Betaläsarkommentarer på relationsromanen dimper ner i mejlboxen samtidigt som serien fått en illustratör och vi ska ha möte så fort jag är frisk.

Illustratören är jag väldigt, väldigt glad för men för att han ska kunna börja jobba hade det varit bra om böckerna haft spikade namn eftersom jag märkt att titlar och omslag hör ihop.

Där har ni Vilse. Drar i alla tåtar samtidigt, försöker få mannen att stormsäkra huset och tröstar barn som inte får leka med kompisar på lovet på grund av smittorisk. Vill komma igång, men med vilket?

Vad är syftet med en titel?

Titeln på en bok borde rimligen ha något med boken att göra. Man skulle kunna se titeln som en sammanfattning av bokens innehåll, eller en skylt som ger vissa förväntningar som sedan överensstämmer med det som väntar inuti. 

Jag har aldrig haft svårt för att hitta på en lämplig titel utan jag brukar ha titeln klar redan innan jag börjar skriva. Så har det alltid varit. Det är väl inte världens mest originella titlar, utan något kortfattat som anspelar på det ena och det andra och hur roligt det än är att hitta en titel som alluderar på något utanför boken, är det allra roligast - tycker jag - att anspela på minst en händelse i boken. Gärna många. Jag gillar när titeln får fler bottnar ju längre man läser.

Men jag har haft vissa problem med fyrologin, som vi döpt om serien till. Samlingsnamnet på serien är ett namn som används på andra böcker, och titlarna på de individuella böckerna säger inte så mycket förrän man läst något i dem och bekantat sig med den nya världen. Samtliga titlar låter väl lite halvcoola sådär, men det är först när man läst en bit in i första boken som titlarna på övriga böcker blir begripliga. Först då.

Är det bra? Som jag funderar på detta! Jag har alltid sagt att det där med titel, det är en sån sak som förlag ofta ändrar på, och det tar jag den dagen det blir aktuellt. Men nu sitter jag här och funderar på egenutgivning och måste ha alla svar själv.

Eller är titelns viktigaste syfte inte alls att sammanfatta, utan att göra reklam? Är titeln liksom omslaget något som egentligen bara har ett enda mål: att få någon att plocka ner boken från hyllan och studera den närmare? Om detta är titelns främsta syfte, måste jag då byta mina titlar?

Till vad?? Jag har lekt med olika varianter men allt låter som att det kommer någon annanstans ifrån.

Jag behöver ha möte. Med manusgruppen. Nej, just det, jag har ingen sån. Med betaläsarna dådå. Eller alfaläsarna. 

Egentligen undrar jag bara varför jag jobbar så mycket att jag inte hinner ringa min lillasyster.

Ungefär där befinner jag mig

Planer, möjligheter, nätverk, portfolios, oväntade möten, hejaklack.

Tvivel.

Entusiasm, budget, omslag, tidsram och ännu mer hejaklack.

Tvivel.

Nya planer, ny entusiasm, nya hinder, nya lösningar.

Ren ångest. Blommande ångest.

Vad har jag gett mig in på?

Sakta kryper dagdrömmen fram igen, skyler tvivel. Ingjuter mod. 

Planer, möjligheter, hejaklack.
Planer, möjligheter. Hopp. 

Sånt man inte trodde fanns

Har en kille i veckans natur-trea som är en levande Sheldon, fast istället för att ha Asberger är han den mest socialt kompetenta eleven här. Någon vänder sig till honom och frågar vad en fras han läst i en artikel betyder. Frasen är på latin. Jag hör vad de säger och ställer mig redo att vara behjälplig. Jag är väl ändå latinlärare och alla andra i rummet är väl ändå naturvetare. Ämnet vi läser är svenska.

Men Sheldonkillen ger en förklaring som vida övergår något svar jag hade kunnat ge utan att först läsa på. Han håller Europas samlade språkhistoria i huvudet, han drar paralleller som om han hörde hemma på doktorandutbildningen och han snyter det ur hatten.

Finns såna människor?

Note to Theresa: Jag och samma kille hade dessutom en diskussion om Higgs, CERN och nobelpris som möjliggjordes av vårt samtal i veckan. Haha, tack!

Räkna resurser

Ska man starta eget företag ska man lista sina resurser. Det har jag fått lära mig. Det var när jag kikade på just det som jag började känna att det kanske inte är omöjligt att starta förlag.

Jag känner flera egenutgivare som startat eget förlag, hittat grafisk formgivare och genomfört hela processen från början till slut. Det finns gott om folk att fråga.

Jag är omgiven av svensklärare, språkvetare och pedantiska stavfelsjägare och tror mig kunna spara in på korrekturläsare.

Jag har en unik idé för försäljning till skola med ett läsförståelsepaket som jag tänkt arbeta fram med hjälp av min lärarhjärna och lärarsyster.

Jag har goda vänner som är fotografer till yrket. Kan vara bra.

Jag har livslång, gratis IT-support i min man och vi kommer kunna göra riktigt snygga hemsidor tillsammans.

Jag har en bästa kompis som är ansvarig för Qoola kvinnors podcast och planerar ha med mig i programmet.

Jag har en bror som sitter i riksstyrelsen till föreningen Hema (medeltida kampsport) och i egenskap av min svärdsexpert kommer han säkert göra reklam för serien med historiskt korrekt fäktning.

Jag har en svåger som jobbar med reklam och mer än en gång erbjudit sig att göra en kampanj med min bok kopplat till dagligvaruhandeln.

Jag känner konstnärer och formgivare som skulle kunna hyras in till omslag, men jag har inte bestämt mig där än. Att hitta rätt illustratör är A och O. Framsidans betydelse går inte att framhäva nog.

Jag har en tvillingsjäl som jobbar på förlag och säkert har bra tips på hur man gör med pressreleaser och recensionsex.

Det är väl en ganska bra början? Jag har inte ens tagit med allt.

Som jag ser det, ger jag inte upp, utan tvärtom inser jag att jag vill att min värld och mina karaktärer ska få finnas i just den form som jag själv vill presentera dem i. Detta är min bebis och kommer att ges ut på mitt vis. Det är helt enkelt vad som passar just de här böckerna bäst.

Alla andra manus kommer skickas in i vanlig ordning och målet är fortfarande att få vanligt, regelrätt bokkontrakt på dem.

Men fyrologin, som Anna en gång kallade den, den gör vi så här med. Hellre det än byrålådan.

Egenutgivarens för och emot

Egentligen har jag övervägt egenutgivning länge när det kommer till ungdomstrilogin. Har till och med gjort upp en plan, köpt en domän. Tänkt och läst. Så varför gjorde jag inte slag i saken för längesen?

Hoppet govänner, hoppet. Jag vill helst av allt ha ett förlags stöd i processen. Jag lockas inte av egenutgivning på de grunder som lockar andra - som att man får alla intäkter själv - utan jag vill nå ut till många läsare och jag vill ha - kanske överdrivet mycket - ett förlags kvalitetstämpel som en gång för alla "bevisar" att jag kan skriva. Att jag duger.

Fördelar med att ge ut böckerna själv:

• Vips, så har man boken. Ja, det kräver arbete, budgettänk, research, men det är arbete som leder till färdig produkt till skillnad från den evinnerliga väntan som författare ägnar sig åt annars. Vänta, vänta, vänta. Nej, säger jag. Det räcker.
• Jag får allt som jag vill ha det. Jag får bestämma framsida, inlaga, typsnitt, format - rubbet. Och jag vet dessutom precis hur jag vill ha det. Jag vet hur kartan ser ut som finns på insidan, jag vet vad jag vill ha med i liten uppslagsdel i slutet, jag vet vilken liten symbol jag vill lägga mellan avsnitten. Jag måste "bara" hitta någon som kan göra det till ett rimligt pris.
• Nu finns föreningen Egenutgivarna som har en monter på Bokmässan där jag kan ställa ut istället för att bli tvungen att köpa egen monter. Det verkar vara en härlig förening av driftiga människor som imponerade på mig ganska snart efter det att jag surfade in på deras sida.
• Jag kan bestämma typ av band och pris själv så att det blir en bok överkomlig för barnfamiljer att köpa, istället för att ge ut en dyr inbunden sak som inte säljer mer än till bibliotek. 
• Det är en serie. Alla vet att bästa sättet att marknadsföra en produkt är att det finns flera. Varje ny som kommer ut gör automatiskt reklam för de tidigare. Jag skulle till och med kunna ge ut de första två böckerna under samma år - om jag vill. 

Nackdelar med att ge ut böckerna själv:

• Marknadsföringen. Hur gör man? De etablerade förlagen har helt andra resurser med folk som är utbildade och erfarna i sådana här grejer. Jag är en usel försäljare, egentligen. 
• Redigeringen. Kommer jag ångra mig senare? Kommer jag tycka att det var ett misstag att inte redigera mera, ta bort, göra om? Kommer jag få dåliga recensioner om jag inte har en väderbiten förläggare vid min sida som tvingar mig till att göra om rubbet?
• Godkändstämpeln. Jag vet inte, branschen är väl under förändring och egenutgivare ses som driftiga företagare, men inuti mig ligger föreställningen kvar att om man ger ut boken själv är det ett bevis på att man misslyckades ta sig igenom nålsögat som är förlagen. (Å andra sidan ger förlag ut en hel del som jag inte tycker håller, så det är naturligtvis godtyckligt vad som är bra böcker och inte.) Hur som är det svårt att ta sig ut i bokhandeln som egenutgivare. Brist på trovärdighet.
• Pengar. Jag måste faktiskt kunna finansiera det här och få okej från min man på den budget som sätts och jag vet inte alls vad jag har att röra mig med än.
• Trots Egenutgivarna måste man vara rätt ensam. Inga förlagskollegor, ingen redaktör.

Övriga tankar:

• Bara för att jag ger ut trilogin själv, betyder inte det att jag måste ge ut allting själv. Jag kan fortfarande skicka in relationsromanen (som egentligen är en feelgoodbok, har det påtalats för mig). Nanowrimoprojektet som kan komma att bli riktigt bra ska definitivt till förlag och kanske är tillräckligt bred för att faktiskt nå fram. Jag har alltså andra manus, andra möjligheter att få gå på förlagsfester, ha kollegor, förläggare, som tycker det är okej att jag kallar mig författare.

Viktigast av allt: 

• Jag tror på den här serien. Jag älskar den. Jag tycker att den berör. Jag garvar gott när de är roliga och gråter när det värsta inträffar. Hela min själ finns häri och för varje stund som jag läser för min dotter känner jag att om hon älskar den, så måste det finnas andra barn som kommer att göra det också. Räcker min tro?